Aftonbladet – 26 januari 1865, sida 3

I0r att det leder kyrkoläran uarmåre der renare sanningen Sen icke längre bort frår sanniDZens väger? Bär presteståndet i sig sjelf borgen bärför? Men hut uppkom ds rationalismen i evangeliska kyrken? Alla I protestantiska lärare voro då med helig ed IHörpligtade till de reformatoriska bekännelsernas läror; och likväl kom en teologisk Triktnipg till allmänt välde, som i innersta vasendet bestred den ortodoxa kyrkoläran. Nej, med förbätterliga bekännelser och ett Itallibelt presterskap låter sig ej saken göra; Jag vill säga er, hur I kunnen nå målet. I Förklara de kyrkliga bekännelserna för den gudomliga sanningens oförbätterliga uttryck Toch led åter in i evangeliska kyrkan den I spostoliska successionens kanaler, så att den helige ande förlänar bofelbarhet åt hennes lärobyggnad, då låter det sig göra. Men i sanning, ju mer man närmar sig detta mål, ju mer aflägsnar sig hvad mun söker. Kritiken har nu en gång uppkommit och trängt in i alla sionen; hon låter sig ej med maktspråk drifvas tillbaka. De 3. k. lekmänben bringar ingen menska mer under bekännelsernas auktoritet, och på lekmännen måste man dock göra afseende, om man skall tala om kyrkans återupprättande. För dessa behöfver man blott en gång föreläsa uthanasianska symbolum: Den son vill salig varda, måste hafva den allmänna tron. Detta är den allmänna tron? — och nu följer en lång ramsa af de abstrusaste, spetsfundigaste bestämmelser öfver den gudomliga treenigheten och förhållandet emellan dess personer, liksom ölver den gudomliga och menskliga naturen i Kristus, och derpå försäkras än en gång vid slutet, att ingen kan bli salig utan denna allmänna tro. Denna bekännelse underkajstar sig den dag som är ingen menska, om ej genom förvändt teologiskt studium I fullkomhet förlorat sinnets sundhet och I nykterhet. Och hierarkien sedan — det linns intet, som innerligare sårar och ofeljbarare bortstöter de bildade menniskorna i vär tid än den trinsta ansats af hierarkiskt väsen. 1 samma mån man återställer hierarkien i kyrkan, dritfver man folken bort från kyrkan. De gamla auktoritelerna äro en gång fallna, och ingen makt i verlden är i ständ att med tvång Upprätta dem äter. Systemet är också fullkomligt oprotestantiskt. Enligt reformationens protestantiska grundsatser finns det ingen färdig kyrkolära: teologien bar att utveckla sig i ständigt fortskridande, att utveckla sig i sam: manhang med aila öfriga vetenskaper och att begagna hvarje deras eröfring till förbättrandet af den kyrkliga läran. Det är oprotestantiskt att. binda den kyrkliga lä ran vid en formel, det är ett tall tillbaka i den romerska katolicismens princip. Det! innebär en osanning att göra det och en osedlighet att blott försöka det. Ingen sam-) tidens verkliga menniska, som i sig upptugit vår bildning, är i stånd att fullt tillegna sig sextonde seklets lärosystem, än mindre en protestantisk teolog, som i det historiska förloppet följt hela processen af den religiösa vetenskapen. Alla motiv. ur hvilka vär närvarande insigt tlyter, ha blifvit förändrade sedan retorma:ionen; icke en sats af betydelse förmår en ärlig menniska föra hiiöfver oförändrad trån denna tid, utvecklingen har försatt dem alla ömsesidigt i en modifierud form. Det vittnar ej om saunfärdighet, då man söker bedraga sig sjelf derötver. Det är otro att gripa tillbaka efter det föråldrade, liksom om Gud sofvit tre århundraden. Gud är de leivandes Gud och icke mumiernas. Nej, detta den föråldrade dogmens system kan icke återupprätta kyrkan. Det fattas honom lif, tro, sanning, och detta vore att drifvas tillbaka till den genom reformationen öfvervunna, den katolska kyrkans siåndpuvkt. Just detta system, att man experimenterar med de gamla auktoriteierna, bär till stor del skulden för den ulltagande okyrkligheten. Dess skarpare åt iragning, dess uteslutande herravälde kan icke hätva konflikten, utan måste mer och mer vidga den till fullständig brytning. Ivärtom måste denna väg fullständigt örvergilvas: det är det första oundgängliga vilkoret för en förbättring.