Aftonbladet – 24 januari 1865, sida 2

Ja, det som du sjelf har uppfödt hennt till, bör du inte tala så hånligt om.? ?Det är sannt. Hon säger så, hon med Men nu vill jag säga dig en gång för alla. angående henne, att jag hade henne väl er gång kär, för såsom vi hade det så kunde vi inte undgå det, men det var aldrig nå. gon riktig kärlek mellan oss. Det var så vidt jag då kunde erfara den; det var på visst folks vis; men det viset var aldrig längden för mig. — Jag hade så mångas andra tankar, frestelser och begärelser, som skulle ha härberge hos mig. De lemnade mig aldrig i fred. Och nu har jag der. före lemnat henne och skall gå ut och söka det, som från början drog mig bort. Menar du, att jag skallfinna det? — Agatha kan spå, hon, och hon har icke spått mig godt. Men jag skulle hellre vilja ha ett klokt ord af dig att stödja mig till. Jag vet knappt, Gunerus, om du icke skulle säga, att jag gör dig mer skada än godt, med det ordet. Stort kan också en menniska misstaga sig på gryet hos en an: nan, och en bör inte i otid tala ut sina tankar derom, tänker jag. tDu tycker då kanske, också du, som så många gånger tiggt mig att bli lik er andra, du tycker då du med, att jag icke borde gått ut från mitt folk 24 Du gjorde långt ifrån illa då du gick utX, sade hon. Men illa gör du, när du nu, som du nyss sade, inte har tid att besinna det enda nödvändiga du skulle söka öfver allt och som folk så allmänt och välvilligt hjälpt dig att söka.s Det bedröfvar mig storligen att du så förlorat din aktning och tanke om mig; du, en sådan käck, präktig karls morska hustru! Ja, du må riktigt tala sturskt, du! SAtt du kan ha ett så svagt sinne, Gunerus; ett sinne, som böjer sig för hvar motgångsvind, som om det vore ledlöst. Vill du kanske att jag skall visa att det böjliga sinnet icke är svagt?... Det brytes icke, som böjes, Margreta; det är hållbart stället. Men. di sinne, det ör som ett