Aftonbladet – 24 januari 1865, sida 2

det så; och nu må du aldrig glömma den, för hvars skull du har öfvergifvit henne, jag vill säga den, som du gaf ditt natwvards löfte.s ?Den, som du talar om, och hon, ärc också de enda som akta på min tro och tillgifvenhet.? Det var en ängslig sökande blick, som han fästade på henne. Margreta satt gan ska tyst och stilla, endera för att hon ej hade lust att tala eller för att hon ej hade en rätt vanlig makt öfver sin stämma. ?Dn har allt burit mycket med tålmodighet, du också?, sade han efter litet betänkande. Jag visste det långt innan jag kom hit till Prestsäter, fast jag inte kände dig. De veta allting, det folket. Men jag har ingen tålmodighet, jag. — Hade jag från början haft den i synhåll, så vidt som jag har haft mycket annat, så skulle kanske jag med ha säkrare sett mig för. Nu är det så, att det icke är så säkert med mig, om det ej går som jag vill i verlden; men det må gå så.? Han fick en stol, som han starkt satte i golfvet och satte sig så tätt in till henne. Margreta blef varm. Det var nästan som om han tagit något ondt beslut tyckte hon, och hon måste pröfva på ljudet af sin röst, antingen den var osäker eller ej. Kom ihåg, att du här eller ute i verlden, alltid må hålla dig sjelf i ära, Gunerus!? — sade hon — 7?hur vidt du än aktar anesya.? ?Så, har jag nu skrämt dig igen? Jag vet då inte hvad jag vill här?, sade han och kastade undan stolen. Det var något, som drog mig derbort emot bordet. Jag hade annars inte tänkt att göra dig räd för mig denna qvällen. Du är då sådan, också, så att en inte vet hvad en törs säga eller göra, så annorleds mot dem jag är rand till. — Hon, som ni talade om, skulle nte ha blifvit så rädd om jag satt knoifidden mellan tänderna på henne. Men hon rar också lärd till att inte blinka för kniffäder. hon.