Aftonbladet – 21 januari 1865, sida 3

svensk benämning) höra talas om Seltzervatten såsom en vanlig förfrisknivgsdryck ; längre fram gör man bekantskap med prostinnau? Königsmarck, en i sanning mindre grannlaga öfversättning af hennes abbedissetitel, och hvilken aovilkorligen iörefaller komisk genom den föreställuing den väcker omen fet, ärevördig gumma. Något barockt är det ock, när konung August 1 en grann harang likpvar Aurora Königsmarck vid Margaretha Fridkulla, om hvilken han efter all sannolikhet icke egt den ringaste kännedom. Mot slutet talas om ryska jägarkedjor och annat dylikt, som innebär anakrouismer. Synnerligen anstötligt är det att se en författare, som är lingvist, skrifva Ukrän, I då det likväl nu är allmänt kändt, att landet i fråga heter Ukrajne. Den tid borde väl nu vara förbi, då man inbillade sig, att alla främmande ord lämphgen kunde prononceras efter reglorna för franska språket. Språket i stycket är eljest det bästa deruti: rent och flärdfritt, utan synnerlig lyftning, men också utan bombast och toma dunderord. — Författarens behandling af jamberna kunna vi deremot icke alltid gilla. Han låter versens och sfatsens slut mestadels sammanfalla, hvarigenom jamben vid föredra andet icke får denna lätt framhalkande ton, som eljest gör den så passände för dramat. Hans undvikande af enjambementer har således gifvit hans ver ser något tungt, afhugget. Afven förf:s metrik torde tåla vid några jemkningar. Jamber sådana som: Stenböck, öfver, grånår, Rysslånd, Polen, levfå, fienden, utömordentlig o. 8. v. äro irgalunda sällsynta. Om ryktet sagt sannt, att detta stycke blott utgör det sista af en tillämnad trilogi. behandlande de tre Carlarues historia, så vilja vi af hjertat hoppas, att förf. behandlar den tionde och eliie bättre, än han hebandlat den tolfte Carl, att han egnar dem ett djupare och mera omfattande studium, än det som åstadkommes medelst en flyktig genomläsning af Fryxells berättelser, och att han skrider till verket med något mera afseende på dramatikens fordringar. Vinsten af ett sådant verk för vår inhemska dramatiska litteratur, blir eljest af mycket tvetydig beskaffenhet. uppträdet? (i törbigående sagdt, lik om ordet bandling, en god och användbar i i Änglarnes kärleksöden. Af Thomas Moore. Ötversättnivg. (Upssla, Es. Edquist, 1864.) Svärgheten att öfversätta engelsk poesi är allmänt erkänd. Den beror, bland åtskilligt annat, derpå, aut ordens korthet gifver den engelska skalden ullfälle att mom ex versrad innesluia en tanke, som, man vände sig hur som helst, ofta tordrar två eller flera i ett annat. med Merstafviga ord utrustadt språk. Härtill kommer nu, särskildt hvad Moore beträffar, en ytterst melodiös och lätt behandlivg af versen och tramför allt en lyrisk förmåga af skäraste tägring och älskhbgaste renhet, men äfven — och detta erbjuder ej den minsta svårigheten för en öfversättare — en diktion, byggd på satser af stor. bredd, med. inskjutna meningar, utrop o. s. v. Detta sista gäller :tminstone om Loves of the angels, en at skaldens mest prisade och prisvärda skepelser, der man tinner episoder af en sköuhet, hvilkens motbild ej torde kunna upp: visas inom den nyare europeiska litteraturen. Den öfversättning af detta skaldestycke, vi nu anmäla, har ganska förtjenstfullt löst en del af de svår uppgifter, vi ofvan antydt. Den återger smaktullt och troget innehållet af dikten; men formen har lidit ewt betydligt afbräek, som i viss mån ger den I svenska öfversättningen en annan karakter än urskriften. Öfversättaren har nemligen för det första uppgifvit rimmet, utom på lett par ställen, och för det andra förlängt originalets versslag till jamber. Härigenom får hängs arbete något tungt och trögt, som ej vidlåder förf:s, isynnerhet till följd deraf, latt de långa satserna mistat det ofta ålterkommande rimmet, som i originalet ger dem sammanhällning och gör, ait de lätt halka undan vid läsning och föredrag. Att rimmet något skulle generat öfversättaren, 1i fall han beslutit sig för att använda det, kan man finna af de två rimmade styckena 1sid. 31, 42, hvilka visserligen äro ganska lediga, men jemförelsevis längt mindre trogna än det öfriga. Äfven i dem har han förI längt versslaget. Ett annat skäl till an. märkning är det, att ölversättaren i stället tör originalets Alla begagnat omskrifningarne den evigt Ende ro. fl. och dymedelst beröfvat stycket ett bland de drag, som ge det en specifikt österländsk bällmng. Oaktadt dessa brister är emellertid öfversättningen fullkomligt njutbar och ger på det hela ett temligen klart begrepp om orignalet. Språkets konstnärliga behandling röjer en ötvad och med poetiskt sinne utv rustad öfversättare, och efter gjord jemföTrelse med den äldre och formtrognare öfversättningen af Vict. Aug. Alten (Jönköping 1 1848) kunna vi ej annat än ge den nu anmälda företrädet. — Om Biblioteskkataloger är titeln å en af akademiadjuukten A. Frigell utgifvet arbete i ect ämne, som löga varit bi: handladt på vårt språk. Det ugör en fortsättning och kompletiering af en för några månader tlsedan at summa lört. offenliggjord mindre XY) skrift rörande samma ämnen. Förf., som el viisordar den rastlösa verksamheten under tlsista quinquenniet tör ett äudamålsenligt Hlordnande at Upsala universitetsbiblioteks d skatter, har velat i sin mån bidraga till vldet åsyttade ändamålet. d — r. — Förteckning öfver Göteborgs elementarläir I roverks boksa ling at J. A. Berg, är en dryg e volym om 362 sidor. Den här förteckvade ;I semliogen uppgår ock till 13.500 band. 1l Om äfven vid en hastig ötverblick anled: a, ning till en och annan anmärkning synt loss vara förhanden, såväl beiräffande fack ma ll: dal ngon cåsAm att cträskrifter. Arv