Aftonbladet – 21 januari 1865, sida 3

?Sedan — — — K. M:t under den 18 sistlidne Juni åt statsministern för utrikes ärenden öfverlemnat att hos danska regerin gen? 0. s. v. Att verkställandet af denna K. M:ts den 18 Juni gifaa befallning. eller aflåtandet af en skrifvelse till sändebudet i Köpenhamn med uppdrag att till danska regeringen meddela K. M:ts den 18 Juni beslutade svar, sedermera fördröjdes två och en half månad eller ända till den 31 Augusti, kunde vi naturligtvis ej ana, då vi läste den officiella notisen i Posttidningen för den 11 Januari, hvilken alls icke antyder något sådant dröjsmål. LITTERATUR -TIONING Innehåll: J. T. Harcberg, Carl den tolfte; historiskt skadespe:l. — Th. Moore, Änglarnes kärleksöden, öfvers. — Frigll, Om bibliotek-katalozer. — I A. Berg, Förteckning öfver Göteborgs elementarläroverks boksamling, — Nyare dansk litteratur. — Utländsk litteratur, — Litteraturoch konstnotiser. Carl den tolfte. Historiskt skådespel i fem handlingar. Af Theodor Hagberg. (Upgala, W. Schultz). Redan af titeln kan eu uppmärksam läsare sluta, att han här icke har att vänta ett drama i ordets strängare mening. Man har nemligen vant sig — med hvilken rätt lemna vi derhän — att i det historiska skådespelet? se ett slags mellanting emellan epik och dramatik, som visserligen eger dramats form, men för öfrigt är mer eller mi.dre episkt anlagdt, mer eller mindre går ut på stt i en följd af tablåer framställa en historisk period och dess most kända personligheter. Föreliggande stycke går i detta fall så långt åt venster som möjligt, få långt man kan gå ifrån det verkliga dra mats fordringar, med bibehållande af ett visst anspråk på alt ändock lemna någonting som skull kallas dramatiskt. Fullständigare emancipation från all dramatisk enhet både i plan och utförande torde man näppeligen kunna uppvisa. Stycket spelar under en t drymd af nio är och scenen törlägges än här, än der, ihimmelsvidt skilda trukter: än är man i Stockholm eller uti Lais hos kung Carl, än i Birzen hos konung August, än i Moskwa hos czar Peter, änislagtningens tummel vid Pultava; öfverallt får man taflor, bland hvilka några, i och för sig sjeliva betrakutan det ringaste organiska sammanhang med hvarandra. Man tioner en bop historiska anekdoter, satta i aktion, en hel mängd historiska personligheter, bragta på scenen, men intet enda dramatiskt uppträde, ingen enda dramatisk kurakter. Vi beröra här styckets grundfel, den svaga tade, icke sakna all förtjenst, men som stål eller helt och hållet saknade karaktersteck ningen. Att en Gutzkow, en Gottschall eller. andra tyska författare begagna Carl den tolftes gestalt såsom. en illustration för sina dramer, i det de göra honom till en typ för åyckfullbet; bizarrerier och dårakvig envisbet, utan all inre och andlig betydenhet, det kan mean lätt nog fatta. Men af en svensk författare, som väljer Carl den tolfte till bjelie uti ett drama, borde man kunna fordra, att han i grund studerat sig in uti hans historia, att han egnat en djup och allvarlig forskning åt hans väsen: ch historiska karakier, att han förmått ur en bögre synpunkt fatta och för sig idealiskt gestalta denna egendomliga och storartade personlighet, upplösa och förklara motsatserna deri genom en högre andlig enhet. Af någonting sådant finner man emellertid hos denne författare intet spår. Istället för karaktersutveckling finner man ett dialogiserande af de historiska anekdoter, som stå hvar och en lätt till köps i de allmännaste historieböcker. Förf. visar oss till en början Carl i Stockholm såsom en vildsinnad yngling, hoppande öfver plank och ut genom fönster; läter oss se huru han med ett piskrapp eröfrar Krakau, huru han bistert och ohöfligt afskedar Aurora Königsmark, huru han är känslolös för vinterfälttågest fasor och eländen 0. 8. v.; men förgätves söker man någon karaktersteckning, nägonting, som skulle lemna en nyckel till det gåtlika i denna personlighet och höja den till bistoriskt-dramatisk värdighet i högre mening. Och det hela slutar med — eslöget vid Pultava, som uppta: ger en hel akt och der man i de sista scenerna ser konungen på flykten, sofvande på! en bår och i drömmen än suckande, än gripande om svärdstästet, under det Lewenhaupt står bredvid och väldeligen deklamerär derom, huru svenska ärans sol gått ned i blod?, ooh huru Sverges barn ännu om tusen år skola gråta blod vid minnet om Pultava o. 8. v. — Understundom skulle man näston vara böjd att tro, det! Istycket går ut på att parodiera Carl Xl loch utt czar Peter, om författaren skulle följt sin egentliga böjelse och intention, bort bli styckets hjelte. Den sednare är nemliIgen tecknad med icke så ringa förkärlek; I han framstår i de scener, der han framträI der, uti en så fördelaktig dager, att förfots taren sjelf slutligen konnnit att misstänka, latt han framställt honom alltför nobel och -dertöre med ens läter honom under vexIlande af nägra repliker med de i slaget tilliångatagna svenska geueralerna supa sig -Ibhxtfull, plötsligen bete sig såsom en vild galning och ett osjäligt djur och eedan stupa handlöst ned på scenen! Betraktadt ur uteslutande scenisk synpunkt företer stycket så mänga svårigheter och orimligheter, att det väl näppeligen kunde falla någon in att ens tänka derpå, att det skulle kunna upplöras. Icke mindre än tvenne gånger kommer Curl ridande in på scenen, den ena gången till och med ät följd af en annan ryttare. Förloppet med Krakans eröfring (2. 90) synes förete nästan Se feet a et somm I mm mm me sr Än oöfvervinneliga svårigheter för en regissör, då man besinnar, att skådeplatsen är , Jutanför stadens port, men att åskådaren icke Ådestomindre skall se äfven nägot, som förei Ifaller derinom. Hela den femte handlina lgen, i detalj skildraude sleget vid Pultava, med evolutioner och manövrer fram och , tillbaka, är lika mycket en enda stor sce Inisk omöjlighet e0m en dramatisk och este