Aftonbladet – 21 januari 1865, sida 2

det, kunde han aldrig, trodde hon, hafv: säkert fotfäste i det nya lif, hvartill har blifvit invigd. Den törbehållsamhet, som detta åstadkon i hennes väsende emot Gunerus, möttes I hans sida med en harmfull köld, som gjord: Idem mera främiwsnde för hvara. dra än d: I någonsin varit; och det var först qvälle: före hans bortresa, som de talade något när mare med hvarandra igen. Margreta hade vid solnedgången gått up; till Ötre Prestsäter, för att få tala med fa dern litet särskildt, och hon satt nu i han kammare för att invänta honom från den som höstplöjde derute, då Gunerus kom i: 1 rummet, Så är du nu färdig, Gunerus? sade hon i en mera blid ton än hon på länge begarnat, Ja, nu är jog färdig att taga farväl. ) morgon innan dagningen är jag på väg.? Hun lade bort mössan på bänken och dro; ett par gånger med handen genom sitt var ma hår. ?Jag har undrat så mycket, jag, som mång. andra, huru det nu skull gå dig, sade hou Hur du tänkt att jag inte skulle kunngå igenom profvet? Ja, Gud vet det bäst! Margreta steg upp, och eftersom hon ingenting hade för händer under det hon vär tude på fadren, satte hon sig intill de gvra bordet under fönstret i stugan, der p en bvit duk högar af spanmål voro upp lagda. Under det hon rensade dessa, åierkvöt hon talet igen. ?Ja, jag har riktigt som tider tänkt, Gunerus, utt du varit sinnad att ge dig ullbuka till dem igen.? Mån tro det?? sade han med en vis bitterhet. 7Auners har jag sjelf icke tänk derpå.? Hvartåt tog hon vägen, stackare? Hita rörs hon väl inte komma mer?? Du har väl hört att hon var oskyldis till det?? ?Det har jag inte, fast jag förstod att du trodde det; efter som du släppte benne lös?