Aftonbladet – 20 januari 1865, sida 3

anledning häraf, vände sig till RK. M:toch. i lkhet med hvad statsutskottet yttrade motiverna för sitt betänkande, omnämnde öfvertagandet af armens pensionskassa, skyn dade de äfven att, i likhet med statsutskot tet, tillägga det staten ensam skulle besörje pensioneringen. Såvida nu ordet ?ensam? här är motsats till ?gemensam?, såvida säledes orden ?af staten ensam? måste vara liktydiga med Paf staten utan hjelp af någon annan?, så var det klart att ständerna med armens pensionskassa ej kunde mena något annat än statens, och icke krigsbefälets andel i kassan. Men så betraktades ej saken af krigsstyrelsen, som utur samma yttranden yckes hemta stöd för en alldeles mot-att åsigt. Så gjorde ock direktionen för armåns pensionskassa; och att krigsstyrelsen ännu gvertär vid denna uppfattning af frågan, det bevisas af krigsbefälets preliminära sammankallande, hvilket visserligen ej varit nödvändigt för öfverlemnandet åt s:aten at dess andel i kassan, öfver hvilken krigsbejiälet ej har någon förfogningsrätt. Den tråga, som ligger för våra läsare, är såle des tvåfaldig; en mera inskränkt, huruvida krigqsbefält skulle vilja till staten öfverlemna sin andel i armens pensionskassa; och en annan mera omlfuttande huru pensionsväsendet i sin helhet skall inrättas, så att det med största sannolikhet uppfyller sin bestämmelse. Om siänderna verkligen hade ifrågasatt ötverk mnaudet af krigsbefälets andel ikassan, hade detta naturligtvis ej derå kunnat lemna annat svar än här är den. Motsatsen skulle visat ett olyckligt och :rån krigsbefälets sida omotiveradt misstroende. Men nu hafva ständerna, såsom vi redan sett, icke allenust icke satt något sådant i sråga, utan äfven, om man något närmare ser på saken, icke kunnat det. De män, som mest inverkade på ständernas beslut, kände såväl som någon annan, att staten var herren, armån statstjenaren; att det var statens pligt att pensionera armen: att staten ej hade någon rätt till krigsbefälets andel i kassan; att hvarje försök att genom öfverenskommelse, genom uppställande af vilkor, komma i besittning af densamma, innefattade trån statens sida ett erkännande af dess ovilja eller oförmåga att fullgöra sina pligter emot armån och således ar liknöjdhet för värden om sina, på fullgörandet ef denna pligt, hvilande rättigheter öfver hären — något för statens värdighet så -årande, att det svårligen kunnat ifrägasättas. Vi hatva ej något skäl antaga, det 1860 talets ständer skulle öppet begå samma handling som 1750-talets ständer, men hvars verkliga innebäll dessa på allt sätt försökte dölja. Krigsbefälet kan således, i händelse denna fråga formelt skulle blifva detsamma förelagd, utan hinder af någon grannlagenhetskänsla, efter eget godtlinnande besvara densamma med ja eller nej, eller med modifika ioner antaga den. Men bär slutar också krigsbefälets befogeuhet, ty öfver frågan i sin helhet kan det m corpore hvarken öfverlägga eller besluta. Beslutet tulhörer krigsstyrelsen och ständerna, diskussionen hvilken individ som helst, inom eller utom krigsbefälet, som åt densamma vill egna sin uppmärksumhet; och det är af denna frihet vi nu skola begagna oss. en innan vi gå härtill, vilja vi fästa våra läsares uppmärsamhet derpå, att aflöning och pension endast äro delar af samma hela, och måste behandlas i sammanhang med hvarandra, en åsigt som ständerna sjeltva omfattat. Hufvudändamålet med såväl aflöning som pensioner är att, så mycket med materiella medel låter sig göra, undanrödja hindren ör villigheten hos individen att för det ullmänna offra sin fria vilja, sina krafter och sitt lif. Om detta ändamål skall kunna vinnas, måste aflöning och pensioner vara billiga; de måsie stå i ev riktigt förhållande ull de änsträngningar tjenst n fordrar. Aflöningen bör dertöre särskildt ersätta individen tör det han ständigt står till statens jenst och särskildt för det han densamma . jorrättar; den bör således vara fördelad i lön och tjeustgöringsersättning, och den bör vara lika inom samma grad. Pensionernal böra vara så stora, att de icke föranleda till l. ett längre qvarstående i tjensten än krafierna medgitva, och att deitjensten qvarhälla lughga män, åtminstone iutill dess penionsäldern inträffar; de böra inom alla graler stå i samma förhållande till lönerna; , endast genom iakttazande af alla desea vilkor kunna inträflande missförstånd mellan taten och statsijenaren, uti uppfattningen ut deras inbördes ställning, häivas. . Vära inrättningar uppfylla antingen allleles icke eller endast ofullkomligt dessa , vilkor. j Om billigheten af löner och pensioner äro i ankarne åtminstone delade; nägon aflönin-; sens fördelning i lön och tjenstgörings-i ereättning känna vi ej; lönerna i sammajs 1 i srad äro olika stora; armens pensionskussas vensioner äro så små, att de hvarken i fred öranleda nödigt eller, vid förestående krig, notarbeta och hindra törtidigt afskedstaganle; en grad är i hänseende till pensioneingen bäitre behandlad än de öfriga, Ar alla dessa unomalier hafva de mestji esynnerliga fördomar och åsigter uppstått. i Jan har å ena sidan, utan att betänka olä-t echeterna för det allmännas tjenst at lö-! sernas olikhet inom samma grad, derutil. lott funnit den fördel för statstjenaren att; jä grund af ålder i tjensten kunna erbållat n bätre lön; man har från samma sida, f de mot ansträngningarne i tjensten efter( örmenande illa svarande aflöningarne ochjs t de otillräckhga pensionerna, hvarigenom c taten liksom stode i förbindelse till befä-x et, velat sluta, att detta befäl inom sven-e ka armen hade en af staten mera obero-s nde, en, om vi så få uttrycka oss, förnä-s nere ställning till densamma än andra ar-l: Bra samt ä don andra mun från Mdaonna