Aftonbladet – 20 januari 1865, sida 3

Sv ALL Nm le ma Ha BRC OO of oc mm oe IV PR JR SE PAR bunden förbindelse med San Francisco i Kalifornien. Sockerproduktionen på Sandwichs öarne har stigit från 3 till 8 milloner kilo grammer. Om pensioneringen af armåns befäl. cemhber har Kongl. Maj:t sammankallat krigsbetälet. Skrifvelsen antyder endast behand ling af en del af frågan om pensioneringen af armens befäl, men steget är likväl ullt för vigtigt för att kunna stanva dervid, och man kan antaga att frågan närmar sig sin lösning. Om denna fråga ej så nära rörde såväl det enskildta, som det allmänna, om den at krigsstyrelsen ensam kunde afgöras, om ej så många andra dermed sysselsatte sig, skulle också vi ej dermed hafva befattat oss. Men nu rör den såväl det allmäna som det enskildta på det allra närmaste; många äro de som betänka den, ändå flera de som tala derom; den kan icke bedömas, ännu mindre redas, utan att i sin helhet behandlas. Slutligen kan den ej afgöras utan ständernags medgifvande. Under sådana förhållanden kan det ej vara olämpligt att taga en ölversigt af pensionsfrägans innehåll, utveckling, närvarande ständpunkt samt at grundernå för hennes lösning. Såsom vi alla känna, var krigareyrket ursprungligen sjelfständigt; först i en sednare tid förändrades detta förhållande. Så länge krigaren efter behag gick uren tjenst i en annan, hade han intet annat att tordra än sold för viss tid. När han deremot, alsägande sig sin sjelfständighet, blet stulens tjenare, inträdde heit andra förhållanden. Då han numera åt en herre allena egnade sin tjenst, måste ocksä denne ständigt underbålla honom; då han åt en herre allena lJoffrade alla sina krafter, måste denne ät ven underhålla honom, sedan krafterna voro tömda. Så blef det statens pligt att pensionera armen. De natnrliga följderna af denna förändring uppiattades och antogos i värt land förr än i något annat. Redan Gustaf I erkände statens pligt att pensionera armen; hans sonsson Gustaf II Adolf försäkrade fullgörandet af denna plig: I genom inrättningen af Wadstena krigsmanshus, hvilken inrättniog varade 1 120 är. Men om staten aldrig under denna tid törnekade denna pligt, medgåivo likväl ej fordringar. Så länge dessa fordringar ej voro för stora eller allt för högljudda, tog man saken lätt. Men när, gevom mförandet af ett friare regeringssätt, krigsbetälet erhöll ökade tilltällen att göra siva mer eller mindre berättigade fordringar gällande, måste man lyssna till dem. ena sidan ville ej staten, måhända ej utan skäl, öka siva utgifter för krigsbelälets skuld; å den andra fordrade deua, äfven ej utan skäl, en bättre pensionering. Då staten således ej ensam ville eller kunde pensionera armån, uppstod tanken att med gemensamma bidrag vinna detta ändamäl. I denna anda föreslogs vid 1756 års riksdag inrättandet af en pensionering för armens befäl, grundad på gemensamma bidrag från staten och krigsbetälet. Emot erhållandet af?35 af Wadstena krigsmanshusmedel, och af rättigheten att allena styra pensionsväsendet, öfvertog krigsbefälet ansvaret för pensioneringen, och på detta sätt uppkom den pensionsinrättning, som vi känna under namn at armens pensionskassa. Med alla sina tel och trots sina, geuom den dubbla princip, som läg deruti, framkallade inre strider, fortfor denna inrättning, ätminstone till sina grunder orubbad, i 90 år. Men vid slutet af denna period, eller 1847, då krigsbefälet genom sina fullmäktive förklarade sig ej längre kunna uppehälla den pensioueri. g det åtagit sig, rubbades äfven grunderna: kontraktet bröts och bolaget var dermed upplöst. Vi känna ej buru styrelsen då uppfattade denna sak; men säkert är att Kongl. Maj:t, med anlednivg af fullmäktiges utuyckta önskan, till ständerna hemställde om erhål landet af ett kreditiv till uppehällande af armens peusionskassas pensivusstat och 9 är deretter, af egen nädig omtanka, till ständerna hemställde om erhällandet af en ganska betydlig summa till så kallade tyllnads pensioner. Säväl det förra som det sednare af dessa hbemställanden blefvo af ständerna, ehuru blott provisoriskt, med största beredvillighet beviljade. Men då ständerna om dessa med: gifvanden underrättade Kongl. Maj:t, auhöllo de tillika, inseende olämpligheten af en provisorisk anordning för fyllandet af ewt behof, sä konsiant som armens pensionerivg, det täcktes K. M:t för näst sammanträgande rikeis ständer låta förelägga ett fullständigt tförsag tull reglering af pensioneringen för såväl armens betäl som civile tjenstemän. Och denna fråga kom sålunda åier i krigsstyrelsens händer. Ständerna hade ej gitvit någon ledning, ej ens uttryckt någon önskan angående det lämpligaste sättet att lösa frågan; ställningen mellan staten och krigsbefälet var numera densamma scm före 1756, bada säledes berättgsde att återtoga hvar och en sin andel ur kassan, och pligten att pensionera armåns befäl var äergången till staten. Man hade två utvägar an välja på: den ena utt staten ensam, såsom före 1757, den andra att staten och krigsbetälet gemensamt, såsom etter deuna tid, skulle uppehalla pensioneringen. Men denna åsigt delades ej af chefen för landtförsvarsdepartementet, som, då ämnet föredrogs i statsrådet, tillstyrkte dess upp-: skjutaude. Jigåeude f:ån den åsigt att en mera omfattande reglering af pensiousväsendet för armen ej kunde tillvägabringas med mindre än att staten ötvertog hela pensioneringen och att armåns pensionskassas Genom nådigt bref af den 6 sistlidne Deallud tillgängarne att tillfredsställa billiga I