Aftonbladet – 20 januari 1865, sida 3

skola enligt föreskrift mötas vid Lamhult station, der de efter vanlig ordning anländ nära nog samtidigt: men efter det grundlig lirandet den 1 D-cember kom man sig e ar ir ttanfid från Jönköping, utan det ned gående tåget blet betydligt fördröjdt. Nä uppgående täget kom till Lunihult och mai ) börde af det nedvående, telegraferade uppåt linien med förfrågan, huru snart mat hade att invänta detsamma. Straxt derpi inlopp nedgående snälltåget till Säfsjö oci förde med sig alla festpassagerarne frår Skåne samt en ster del af de förnämstt Jernvägstjenstemännen, bland dessa trafik. direktören baron Sparre. Något kränge uppstod vid jernvävstelegrafen: somliga på stå att man till tidens vinnande ämnade låta tågen mötas vid Stockaryds sation. som ligger mellan Säfsjö och Lomhult, på 1 mil från den förra samt 1!2 mil från sist. nämnda station, andra förneka att derom varit frågan, men telegrafera skulle mau. då det befanns att telegrafen var i olug. Man fäste sig ej mer dervid, utan steg i vagnarne, då telegrafisten kommer ut och säger: nu gär det?, menande att det nu gick för sig att telegrafera. Baron Spurre lärer då ropat: ja, låt det då gå?, hvarpö telegrafisten skyndar in och telegraferar vill Lamhult, att uppgående snälltåget skall afgå från Lamhult. Ögonblicket derefter afgick nedgående tåget frön Säfejö samt passerade omkring 12 minuter derefter Stockaryd, som ej är anhultstation för snältågen. Det var redan förbi denna station och på väg mot nästa station Lamhult, derifrån afven uppgående tåget utgått; således skulle båda tågen, som kommo emot hvarandra med en fart af hvaridera 5 mil, oundvikligen törnat ihop med en hastighet i stöten af 10 mil, och således båda lokomotiven samt hvarenda vagn i begge tågen o!elbart blifvit krossade med deri varande passagerare, så vida icke, straxt sedan det nedgående tåget passerat Stockaryd, en gosse rusat ut från telegrafen och ropat till stationsinspektcren, att man nyss vid Säfsjö befalt tåg ut från Lamhult samt att detta vore på väg emot Stockaryd. Stations-inspektoren försökte ropa, men tåget hade redan hunnit utom hörhäll. Lyckligtvis var den stationen i vättre skick än Sandsjö med flera, så wtt man straxt med semafor-signalen kunde ngifva fara, hvarjemte den förtviflade staionsinspektoren gjorde allt för att med lykans svängande ådruga sig uppmärksamhet rån det försvinnande tåget, som i djupa nörkret ilade en säker undergång till möes. Hvem var det som i sista stund dre: ed: ående tågets lokomotivförure att kasta n blick tillbaka? Han hade troligen redan id Sätsjö anat oråd, såg nu faran, lycka. les småningom stoppa och backade in på tationen, der han sirax vexlades in på silospäret. Som tåget stannar, rusar baron Sparre ut och hinner kuvpyt ryta mot staionsinspektoren: ?Hvem dcj— tillåter er att vucka, när jag befallt, det skall gå framåt?? — innan det uppgående tåget med brusande art ilar förbi på sidospåret och gör hvurje idare svar onödigt.?