Aftonbladet – 20 januari 1865, sida 2

— Dr Sturzenbeckers föreläsningar i Göteborg. Från det tredje at dessa intressanta föredrag, son hölls förl. onsdag och rörde sig omkring medeltidens riddurlif, återgifva vi efter Göteborgsposten följande hfliga skildring af ett gästabud på en miedeltidsborg: Det är ej lätt att fatta huru dylika gästabud kunde tillställas, då, som man sett, de primitiva borgarne ej voro anlagda på komfort. I hvarje våning fanns blott ett rum; men man hjelpte sig derigenom att man begagnade rummet en trappa upp till gästabudssal och öfverlät våningarne ofvanför denna till gästernas enskilda bruk. Man indelade dem nemligen i smårum, eller rättare sagdt bås, genom upphängda draperier. I afseende på dessa draperier var lyxen oerhördt stor. Otver all föreställning dyrbara tyger användes härtill, och ett stort förråd af dylika fanns i hvarje riddarborg. Historien om dessa tyger är intressant, ty den vittnar om handelns utbredning och cirkulation under denna tid i Europa Sedan man indelat rummen med draperier, beströddes golfvet om sommaren med blommor och or vintern med halm, hvilket sednare således är en europeisk riddarsed. Då mattor ännu ej brukades, begagnade man, för att undvika att ha fötterna på goltvet, pallar, Dylika, prakttullt öfverklädda, stodo äfven framför sängarne. Dessa voro ej många, men så mycket större. I dem hvilade, isynnerhet i Frankrike, ej blott herre, fru och hela barnskaran, utan ätven medhafda domestiker och till och med jagthundarne. Man sökte dock oftast att så mycket som möjligt i detta fall lämpa sig efter ålder, kön och olika vilkor. En enorm lyx utvecklades i afseende på bolstrar och täcken. Sedan den anlände gästen tagit sig ett bad fördes han, om han var trött, till sin bädd, vid hvilken alltid stod en s. k sömndryck. Om han var hugrig börjades ett af de storartade medeltidsgästabuden. Bordet dukades med en hvit eller rosig linneduk, ibland äfven med tvenne sådana, cn större och en mindre. På 1300-talet började man äfven begagna serveter, i afseende på hvilka snart stor lyx utvecklades. Sålunda ehängdes de, då bjällervurmen under medeltiden inträlade, med en mängd små bjällror, och man kan lätt tänka sig hvilken symfoni som härigenon skulle åstadkommas, då en mängd gäster på en gång rörde på sina serveter. Framför hvarje gäst fanns en tallrik, en knif och äfven en sked, ehuru man ej mycket begagnade skedmat. Gaffel är en långt sednare uppfinning. På de miniaturer, hvilka förekomma i gamla manuskripter och ofta lemna oskattbara upplysningar om medeltidens bruk, ser man ötver gästabudsbordet en stor ros. Rosen var nemligen diskretionens sinnebild och bety.de således, att hvad som vid gästabudsbordet yttrades ej fick utspridas. Man har derföre ännu uttrycket subrosa, under rosen, under tystnadens insegel. På Fredriksborgs slott i Danmark finnes i kungliga matsalen ännu en dylik ros i taket, och i den bekanta rådhuskällaren i Bremen äfven en sådan. Belysningen vid gästabuden åstadkoms genom vaxljus, hvilka tidigare höllos af pager, men sedermera sattes i kandelabrar och slutligen i kronor. Gästerna placerades i s. k. bunte Reihe, dåd. Vv. s. en herre och en dam. Hvarje par begaj nade samma bägare att dricka ur (man ser s ledes hum bruket att dricka tvemannings ej är en uteslutande nordisk sed) och i Frankrike äfven sanma tallrik att äta från. Ytterst noga iakttogs itt placera herrarne efter rang, hvilket i dessa digar, som saknade rangreglemente, fordrade ett mycket djupt studium. En trunpetstöt öd. och måltiden eller rättare handtvärtingen — en tradition från romrarne som ftregick måltiden, började. En musikkår spelale upp en högtidlig marsch och in trädde hdmästaren med staf i handen samt åtföljd af rela kökspersonalen, inbärande rätterna, hvilka ställdes på små sidobord. Man kan ur ädre medeltidens skalder, hvilka väl ej voro de minst hungriga bland gästerna, sluta nig till dnna tids matsedlar. Dessa skalder höja vällustiga suckar efter den feta grissteken, de delikata fårljernorna (som spelade en stor roll), de fyllda gässen och hönsen, efter de läckra fasanerna, oxnjurarne och muscatellsamt neglikekortven : de omtala med förtjusning de rhenska laxarne och röja en elegisk saknad då de tala om en rätt, från hvilken vår hetvägg härstammar. Från ett gästabud vid något möte i Toulouse omtalas bland andra rätter inbakad kramsfågel med rättika?. Vid bordet funnos äfven steku päfåaglar, fasaner, svanor c.. men utgjorde Slott skåderätter. Man åt i stället strutsar, :orpar och kråkor. Dessa rätter buros in i saler på stekspetten, hvilka ibland voro af silfver. Jå riddarne blefvo upprymda hände det att de rykte spetten från hotmästaren och Tap: pade hvarandra. För att i dylika fall vi makthålla ordningen fanns en särskild tjenare, kallad silentiarius. En ofantlig mängd olika drycker funnos vid sästabuden. Karakteristiskt för medeltiden är, utt det var regel att det täcka könet ej skulle Iricka för mycket. Annotationsböcker funnos, i wilka de gäster som hedrade sin värd genom tt hedra hans varor, upptecknades. Analog värmed är historien om den jutske riddaren 3rock, som i sin almanack satte ett kors för den lag han varit litet ankommen, två kors då han arit något mera ankommen och tre kors då han rit det i allra högsta grad. I ett slott i Tyolen finnes en bok af liknande art, i hvilken len sköna Philippa Wenzel omtalas såsom den er till sista droppen tömde en tre måtts bumert. Framför flera andra damer ser man små etydelsefulla kors i marginalen. Under festen ppfördes i Frankrike små skådespel, kallade ntremets, sceniska mellanrätter. Sedan man ätit tillbrag.e man qvällen dels med skädande af dramatiska föreställningar, dels med ans och lekar. Danskonsten under denna tid ynes ha varit anmärkningsvärd. Utom vanliga ansar uppfördes nemligen mera konstmessiga, asom ett slags runddans, der hvarje par anIde en handling, så att t. ex. ett par förellde höken och dutvan o. s. v. Besynnerga danser förekommo ätven. Så var det en, hvilken kavaljeren lade sig på goltvet på änder och knän, liksom ett djur, medan danen intog en trumferande plats på hans rygg. sburu detta utgjorde en allegorisk bild afskönetens och behagens välde ötver den råa styran, så kan man dock ej neka att detta skulle ga sig kuriöst ut nu för tiden. jtom dänsen och lekarne utfördes äfven muk och sång, och en fransk dam omtalas, som, om det iatt hon trakterade tvenne instrumenT, älven sjöng på ett högst utmärkt sätt. Taren omnmiämnde 1 sammanhang härmed en fransk ok från denna tid, kallad Damernas tuktan h ans. hvilken, trots titeln, dock på ett myct humant sätt framställer sina lärdomar. I