Aftonbladet – 19 januari 1865, sida 3

innande. —U— Om författares moraliska Verkan. (Af Bulwer.) Godwin har på ett ställe anmärkt den äsentliga skilnaden mellan ett arbetes moaliska syfte och moraliska verkan. En örfattare kan i slutet af sin bok framhålla n ovedersäglig sats, hvilken varsamma förlärar med nöje skulle se upptagen bland ishetsreglorna i deras barns förskrifter, en dock uti sitt förfarande, för att komma il denna oskadliga sats, ha kunnat föra arens själ på många farliga villovägar. i andra sidan kan en törfattare söka framsälla en sats, hvars moraliska sanning vore vögligen omtvistad, och dock vara antinen oskadlig, eller ofta lärorik och upplyfande, på grund ar de resonnementer han nvänder, eller till och med blott och bart å grund af den konst, som pryder hans ers, och som hos läsaren undantränger let syfte, för hvilket konsten var använd. ly konstens natur är sedlig, emedan hvarje anot konstverk måste ha en viss art al könhet eller storhet, och sköuhet och storret kan icke fattas af betraktaren annatän senom den moraliska känslan. Ögat är ndast ett vittne, men icke en domare. själen dömer hvad ögat berättar för henne ierföre, allt, som lyfter den moraliska känsan till betraktande af skönhet och storhet, ir i sig sjelft af moraiisk natur. Ehuru nogen kristen kan gilla den afgudadyrkan, ill hvilken Parthenon var helgadt, eller hvilken Apollo Belvedere representerade, orde dock 1å kristna nu för tiden neka, tt menniskoförståudet blifvit förfivadt och itvidgadt genom studiet ar dessa konsters mästerstycken. Syftet, för hvilket de skapades af de respektive artisterna, är förinadt, men deras verkan är beståndande och ptörgänglig. Man kun visserligen säga, att cke förständets förlining eller ens utvidguing är nödvändig tör den moraliska varelsen, och obestridligen måste det medgitvas att en individ, ja, stundom äfven en veneration, kan förena en i hög grad föriinad smak med ett djupt sedeförderf; men konstens helsosamma verkan får icke sökas hos en individ eller en generation, ufan i den konkreta massan af samhällena och uti historien om mennisko lägtets utveckling. Uti konsten bör icke den helsosamma verkan direkt och omedelbart härledas från skönhetens ursprungliga mönster och typer; utan den spåras oftare, indirekt och aflägset, i en oändlig serie, som den genomlupit i en mängd olika själar, hvilka origivalerna ingifvit nya former af konst, nya tramställningar af skönhet. Det var orientens hedniska tempel, som gätvo upphof ät den så helt och hället kristliga götiska arkitekturen. Konst är, egentligen taladt, menniskans rörsök att uttrycka de föreställningar naturen gilver henne om en makt, som är öfver naturen, antingen denna makt ligger i de hemliga gömmorna af hennes egen va.else, eller I den siora första orsaken, af hvilken naturen, liksom hon sjelf, endast år verkan. Konsten sysselsätter sig med studiet a! naturen, i afsigt att, ehuru endast med en antydan eller symbol, framställa det öfvernaturliga. Med ordet örvernaturlig? me: nar jag icke det som är emot naturen, utar det som är öfver naturen. Menniskan sjel är i denna mening ötvernaturlig. Det ä! derföre som Jucobi så sannt och kraftig yttrar, att ?det är det öfvernaturliga ho menniskan, som uppenbarar henne den Gud. naturen döljer för heone?. Naturen i och för sig uppenbarar icke en gudom för så dana af hennes barn, hvilka icke kunna fatta det öfvernaturliga. Hon uppenbara honom icke för cedern eller rosen, för elefanten eller myggan. Menniskan ensam är genom sin egen öfvernaturliga — det vil säga andliga — egenskap i stånd att ge nast, äfven i sitt vildaste tillstånd, äfven sin spädaste barndom, fatta föreställninger oim det ötvernaturliga, hvilket naturen utui en sådan egenskap hos menniskan sjel icke skulle kunna meddela henne; och u denna föresrällning tödes konsten, hvilke vi icke endast neddraga, uten helt och häl let förfalska, om vi kalla den en imitatio af naturen. Ett acanthusblad kan väl ge anledning till formen på en pelares kapitäl, en ut hoggning i skogen gifva iden till en pelar gäng eller koret i en kyrka; men ett ten pel, vare sig i Asien eller Europa, är ick en imitation af naturen — det är ett urva af vissa detaljer i naturen, hvilka sedai ordnats till eit helr, hvilket icke någontin; helt i naturen är likt, och ämnadt att girvi föreställning om någonting, som menniskai anar vara öfvernaturligt till följd af de öfvernaturliga hos henne sjelf. Så är förhållandet med konsten i skalp ltur, i byggnadskonst, i färg; så är äfven for hållandet med den ädlare konst som finne EA or RR