Aftonbladet – 19 januari 1865, sida 3

ler färgens konst verkan af denna konst är noralisk, artistens ursprungliga syfte må ör öfrigt hafva varit hvilket som helst, så örhåller det sig ock inom språkets konst. Allt snille innefattar isig nödvändigt konst: iti en bok, der det icke finnes konst, der san det ej heller finnas snille, lika litet som det utan konst kan finnas snille uti en afla eller en staty. Hvarje verk af äkta snille måste äfven vara ett verk af äkta sonst: äfven om det är en konstart så ohka lagens mod, att dagens vanliga kritik, ja, äfven dagens finaste smak, möjligen cke förmår upptäcka eller uppskatta den. Hvarken Ben Jouson eller ens Milton fat ade det ötverlägsna mästerskapet i Shak.peares konst. Men Shakspeare sjelf kunde icke ha varit medveten af sin egen konst; och ingen skriftställare, hvilket huns moraiska syfte än är, kan förut e den moraliska verkan, som hans skapelse under tidernus lopp kommer att utöva. Den satiriska planen i 7Gullivers resor? ir utan tvitvel icke någonung som en filantrop skulle vilja rekommendera till ungdomens gillande. Den söker att håna bort allt, hvarigenom menniskans ursprungliga natur är förfinad, mildrad, prydd och föridlad; den sätter eggen af sut åtlöje till sjelfva rötterna af dessa intressen och bevekelsegrunder, medelst h.ilka samhälbet har framkallat städer ur stenbrottet och trädgårdar ur ödemarken, och samlar alla sina angrepp på timmerverket i det civiliserade samhället uti den mest skoningslösa smädeskrift mot menniskan sjelf, kom nägonsin meddelat hatets gift ät qvickhetens gadd. Och likväl utöfvar boken, trois sin fsigt, icke något omoraliskt eller menniskofiendtligt inflytande; vi sätta den utan betänklighet i händerna på våra barn — och smnädeskriften öfver menskligheten har blifvit barnrammarens mest älskade fesaga. Jag betviflar äfven att någon menniska kan åstå, att bon någonsin blifvit sämre trots allt hvad som var ämnadt att komma henne att förakta och afsky sitt slägte i Re an till Laputa? eller i beskrifningen på ?Jahoos? : medan den är skrifven med en konst sa underbart mäktig att blåsa lif i skopelserna at eu fantasi, som icke öfverträftats af någon utom Shakspeares i förmågan att framtrolla nya verldar, att den i alla tider skall bidraga till menniskoslägtets prydvad och förädling, genom ständiga vivkar och utgångspunkter ät den uppflinoningens ande, som från tid tll tid pryder och förädlar det menskliga slägtet. Ingen af oss kan förutse hvilka stora upptäckter, äfven i praktisk vetenskap, kunna ha sitt första frö uti den stimulus, som gafs ett baras inbillningsgåfva vid genomläsundet af ett verk, i hvilket snillet gjort dikten sannolik och det underbara naturligt. Men för att återgå till skilnaden mellan syftet uti och verkan af en författares arbete: ingen skulle väl anse nödvändigt att örsvara moralen i Johnsons ?Rasselas?, och få torde upphöja moralen i Voltaires ?Candide?, och kval är det så mycken hkhet uti d t moraliska syftet för dessa båda berättelser, att Voltaire gratulerade sig sjelf att han hade publicerat ?Candide? innan Rasselas? utkom. I annat tall, sade han, skulle man beskyllt mig för attha plagierat den utmärkte engelsmannens filosotiska åsigt.? Likasom nemligen tvenne resande kunna anlända till samma värdshus på olika vägar och i olika sällskop, så kan äfven tvenne författare på högst olika vägar komma till samma moraliska slutsats; och intrycket, som resan lemnar i själen, beror på dragen uti det landskap de genomrest och de följeslagare de hade med sig på vägen. Det blir icke lika hos båda de resande dertör att de slutligen träffas på samma värdshus och sluta sina ärventyr vid en stek af samma får. Det är en egenhet hos det sanna snillet att det, alltefter som tiden verkar på dess skapelser, förlorar sina skadliga elementer och endast bibehäller dem som äro oskyldiga eller helsosamma. Mensklighetens intressen medgiltva aldrig en varaktig popularitet åt verk, som allvarsamt skulle skada dem. Somliga arbeten, af en lägre ordning än den som är anvisad åt snillets mästerverk, kunna visserligen vara skadliga till sina verkningar, om de läsas utan urskilning; men betrakta dem några mansåldrar efter deras första framträdande, och du skall aldrig finna dem iden allmänna strömfåran af ett folks litteratur — de skola ha försvunnit ur sigte och dolt sig i de mörka vråarne uti ett bibliotek, omtalade endast af lärde eller historieskrifvare, såsom upplysande exempel på en förfluten tids seder och bruk, och lästa af dem med samma kalla vetenskapliga blick, som en läkare kastar på ett eller annat anatomisk prepa: rat. De arbeten, som fortfara att vara införlifvade i den allmänna litteraturen, tjena alla till att draga sitt strä till verldeus förbättring. Det finnas onekligen här och der ställen hos de klassiska skulderna, som i hög grad hemfalla under tadlet; men de nedsjunka till en obetydlighet i jemförelse I med den förirätflighet som genomgår det bela — likmsom i det menskliga litvet små ofullkomliglheter och fel töga inverka på det goda som härflyter från det höga exemplet aff ett helgons eller en hjeltes karakter. Inoom naturen sjelf kunna vi urskilja skadlliga elementer. Om vi af alla hennes alsteer behaga att välja bolmörten till vär föda, ehuru straxt bredvid häcken, i hvilken din dolt sig, den yppiga säden glittrar mogen i solskenet, kunna vi visserligen göra oss sjelfva skada och kasta skulden på naturen; men naturens fel blir det I dock aldrig, att vi sluka bolmörten och sky I säden. I Lucretius stora poem utvecklar en atheists I tro; men iovgen al vär tids staderande har :I någonsin blitvit en atheist genom att läsa I Lucretius poem. Har då någon blifvit bärtre, ädlare, visare genom att läsa det? I Ealigt all sannolikhet — ja! emedan skaldestycket ötverflödar af ideer, som rikta hans I förstånd och höja hans tankar. Det är i I sjelfva verket af ett helt enkelt skäl sjelft Jen vederläggning af dess filosotiska syfte. Det hade för atsigt att nedsätta skapelsens