Aftonbladet – 19 januari 1865, sida 3

mer, att vetenskaperna fullkomligt emanciperat sig från tevlegiens inflytande. Alla vetenskaper stå i strid med hvad som gäler för protestantisk kyrkolära: historien med urkristendomens historiska fundamener, filosofien med de traditionella dogmerna, och naturforskningen med allt hvad bibel och kyrka lära om naturen och dess företeelser. Ja, konflikten har nått en grad af spänning, der den synes oförsonlig. En tilosofisk radikalism förkastar all religion som sllusion och materialismen slagtar alla ideala makter. Härvid sär kyrkan utan något synnerligt inflytande på enskilda och cfientliga bfvet, i flera afseenden föraktad och smädad. Är detta den ställning, som höfves vår protestantiska kyrka?... Jag är långtifrån att önska en restauration af kyrkan och dess ställning, vare sig efter medeltidens mönster eller efter dena apostoliska och reformatoriska tidens måttsiock. I alla dessa rid skifien var tillståndet bebäftadt med ensidigheter, som med rätt hemfallit åt förvävgelsen. Jug påstår intet annat än att kyrkans ställning måste ändras; den nuvarande är ovärdig och outhärdlig. I ett sundt organiseradt sinne bildar gudsfruktan den medelpunkt, i hvilken alla akttagelser och erfarenheter mynna och från hvilken alla handlingar hemta sin helselse och kraft. År forhöllsndet annorunda, så är icke full sundhet förbanden. Kyrkan, som är kallad att i de unsa sir ucna plantera gudsfruktans säde, hvilken det ålgger att till andakt leda de myndiras församling, att i kristenheten nä:a gudiktighet och sedliga intressen, måste ta in en central ställning i för ållonde till alla andra lifsområden. Icke skall hon slå under sig det busliga eller borgerliga livet, icke skall hon kufva vetenskapen eller alls befatta sig med politik: hon skall uteslutande inskränka sig till att fostra och underhålla religiöst if och sedligt sinnelag; men det skall hon göra så, att det gudfruktiga sinnets verkningar och den sedliga karakterens strålar helgande och hfvande framtränga ända till lelnadens yttersta kretsar. Det är den illbörliga ställningen. Denna måste protestantiska kyrkan ha inne eller ock återeröfra. Kan hon icke återvinna den, så skall hon utstrykas ur de lefvandes antal. Ty blott så har hon en rätt att existera. Vi hysa den ötvertygelse och den vissa tillförsigt, att protestonuiska kyrkan skol återvinna denna centrala ställning. Vårt ersonliga och enskilda, vårt pationala li! och hela den nyare bildningen hvila på kristlig gudsirukian; hela den nya ver den, med allt hvad hon eger skönt och upphöjdt, måste sammanstöria i spilror, om denna Jliisfot, den kristliga gudsiruk: ten, någovsin kunde förintas. ss ——