Aftonbladet – 18 januari 1865, sida 2

Halta Venus i nedfäldt lifstycke och med ena handen gnidande sin bruna hals i såplödder, som förut begagnats af den öfriga slägten, kom ändtligen med hufvudet förut genom dörren, men drog sig hastigt och blygsamt inåt igen, då hon förnam att dottren hade manligt sällskap. Erik drog sig äfven tillbaka, för att se sig om litet derute och, om det drog för längt på tiden, bege sig före till kyrkan, ty han ville alltid vara med der, från början till det sista. Abla helsade först på modren, som ännu höll den ena handen framlör sig såsom ett ringa fikonalöf, och derefter på den olyckliga och obehagliga äldre systern, som satt der omgitven af tre barn på tredje söndagen af hennes lysningsdag. De helsade begge på Abla med liten skygghet, ty begge visste huru Abla nu för tiden aktade sädana stackare som de; men de bringades snart i fattning igen, då Abla, efter att ha utdelat litet marknadstraktat mellan barnen, tog dem helt förtroligt och uppmuntrande om hand, dock utan att åsidosätta sin värdighet. Eiter en stund tog Abia upp ur ett postpuppersomslag en rosenröd silkesduk och sine: Hvad menar I om en sådan, mor?? I herrans namn! Har du en sädan?? ?Nej, den är ävnu inte min?, sade Abla och höll den med beundrande min fram i dagen. Det är inte min — men det kunde så b!i om jag ville. Det är en gosse, som vill ge mig den, om jag aer något i stället, om jag ger honom min låfven.? Åh, det är slättes inte. meningen att han menar 8ä7, sade Slögrens-Anan, van att miesänka manfolk. 7Denb, som hår råd att ge -ådana begåfuingar, skall iuga riktiga afsigver ha med en tjeastetös som du.