Aftonbladet – 17 januari 1865, sida 3

bjuda fransmännen såsom åskledare för den revolutionära elektriciteten en prins, som redan trampat ut barnpskorna och icke längre går klädd i jacka. Men fransmännen kunna räkna. Om något menskligt skulle hända hans regerande majestät, t. ex. i form af en Orsinibomb eller en förgiftad dolk, då komme prins Plonplon till regementet och med honom det tusenåriga rikets herrlighet. Prins Nepoleon är inom det bonapartistiska partiet representanten af de liberala och demokratiska ider, som äro så nära förbundna med den franska nationens historia och sammanvuxna med dess lif. Republikan och ifrig anhängare af bergpartiet åren 1848 och 1849, förstod han med bästa lynne i verlden att finna sig i kejsardömet och sin roll såsom prins af blodet; så lät han utnämna sig till senator, öfvertog provisoriskt förvaltningen af Algier, kommenderade under Krimkriget och i Italien en armåkår, gifte sig i den dynastiska politikens intresse med Victor Emanuels dotter — men behöll icke desto mindre sina demokratiska tendenser. Han umgicks sedermera såsom förut med ledamöter af det revolutionära partiet, som icke försmådde hans väl besatta taffel och hans fina viner; med flykt:ngar af alla nationer, ungrare, italienare, polackar och tyskar, resonnerade i sitt palats öfver sin kusins då:iga rådgifvare, som förorsakade deportationer och andra undantagsåtgärder, låtsade en utprägled Voltairianism, höll i senaten lågande tal till förmån för de förtryckta nationaliteterna, polackar och italienare, samt mot påfvens verldsliga makt. Men kejsaren förstår förträffligt att befem sig af dessa sin kusins tendenser. an begagnar honom såsom föreningslänk mellan kejsardömet och franska demokratien; såsom buse mot de främmande kabinetten, såsom ett spöke för att hålla de ultramontana partigängarne i styr, om de blifva för närgångna. Han visar det största undseende för prinsens privata tycken, till och med för hans hånande, antiklerikala otro, ser efter utseendet till och med icke ogerna, om prinsen byter ord med kejsarens mest reaktionära förtrogne, en Persigny m. fl., eller till och med den gudfruktiga kejsarinnan, och släpper honom emellanåt formligen lös för att göra opposition. Han vet ändock alltid att denua opposition är oskadlig och oskyldig, till och med nyttig. Den lisnar?, såsom en talanglull författare yttrat, vildbeten hos en under bar himmel betande häst, som med ett tåg är bunden vid en stadig påle. Denna påle är kusin Louis. Nedslås pålen på något annat ställe, så rycker oppositionen i täget, men sliter icke sönder det. Om Louis Napoleon i morgon blefve påfve, så skulle Napoleon Bonaparte då och då opponera sig emot honom såsom kardinal. Han utgör typen för en äkta bonapartistisk karakterskraft?. Och hvarför tala vi nu om denna demo kratiska prins? Jo, derför att kejsaren just i dessa dagar återigen låtit honom dansa såsom en marionett och begagnat hans demokratism för sina intressen. Han har nemligen, såsom redan för omkring sex veckor sedan förutsades, utnämnt honom till president i hemliga rådet, till ordförande i en kår, som bestär af den tystlåtne sjelfherrskarens intimaste och tillgifnaste förtrogne. Man kan icke rimligtvis fordra något kraftigare bevis att den despotiske kusinen och den demokratiske kusinen i själ och hjerta äro fullkomligt ense och säkra på hvarandra. Men just derföre grubbla de, som bafva något intresse dervid, så mycket ifrigare på, hvad meningen kan vara med dessa symptoner af kejsarens förtroende och gunst mot prinsen. Den europeiska diplomatien betraktar utnämningen säsom en hotelse mot östmakterna till förmån för nationalitetspolitiken. Italien anser det faktum, att Victor Emanuels måg inträder i Napoleon HI:s råd, innebära stora löften. De klerikala se deruti ett memento mori för påfvens verldsliga makt. Det liberala Frankrike hoppas derutaf en lättnad på fjettrarne inom landet. Det är möjligt att kejsaren af Frankrike just haft för afsigt att uppväcka alla dessa förhoppningar och farhågor. Men om han dermed afser endast en demonstration i den ena eller andra riktningen, kan blott framtiden utvisa. För demonstrationer är den tjocke kusinen brukbar nog; men för vidare ätgärder lemnar hans förflutna lif en dålig borgen. Prinsessan Clotilde, dotter till konung Vietor Emanuel och en österrikisk prinsessa, aerkohartigimnan Adalhaid färlnarada redan