Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 3

barnen ej af i de bygderna. Men i andra bördigare landsändar, längt, långt från fjel len, förspordes det att de börjat en kedj: at smärre och större förseelser, dervid de understödda och undervisade af Gunernsg bror Alexander, utgjorde ett litet bolag fö sig sjelfva, hvars vinst såsom skäligt va stannade på Alexanders lott och förluster å de begge mindres. De häktades, ransa kades och sleto sitt straff, alltid dock de två endast, ty den äldre sköt dem alltid före sig. Att icke detta var som det skulle vara, fick Gunerus till slut klart för sig. Han började inse att Alexander var en skälm och menniskorna dårar, som läto bedraga sig af honom. Kanske han ock ansåg men. niskorna i allmänhet såsom skälmar, efter som de behandlade honom så illa, honom och hans kära lilla kamrat. Ty den tiden älskade han Agatha. Hon var trösten, då han förbittrades af orättvisan, hon var läkemedel för hans blödande sår, lisan i all smärta, värman i kölden, och svalkan, då tatar-blodet sjöd för hett. Så tförgingo åren och Agath astod slutligen vid hans sida såsom en 15-årig skönhet af allra första rangen, om också af den vildaste. Då älskade hun henne på annat sätt och hon älskade honom ännu mer. Det blef hennes olycka, såsom det syntes. Han hörde till de farliga naturer, som göra allt för att vinna ett byte, men när de väl vunnit det, med mättnadens förakt kasta bort det. Stackars Agatha! Hon begrep ej detta. I stället att draga sig tillbaka, då hon kanske återvuonit sitt välde, endast fördubblade hon sin kärlek och dermed var tärningen kastad. De beständiga stridigheterna med brodern,