Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 3

?Har du nu krafter att gå som ett loddjur springer?? sade han derefter, ?så skall jag följa dig en half mil eller så, tills du kan vara i säkerhet. Och Aen0a drten får du sedan ej visa dig wera. Du lofvar ju det?? Hon lofvade; hon skulle ha lofvat hvad som helst, endast för att få vara med honom en enda halftimma till. Ja, hon skulle derföre gerna gått genom ett haf af brinnande svafvel, sade hon, och i den stunden trodde hon verkligen sjelf på sitt löfte. Stackars Agatha! Det hade sannolikt gått henne bättre om hon i en framtid äfven hållit löftet. Dock — hvem vet ändå? De vandrade under tystnad tillsammans väl en qvart innan de gåfvo sig ro att stanna och draga andan. De hade då nått spetsen af alla backarne och kunde skäda bygden omkring, som en tafla under sig. ?AÅr du trött?? frågade han. ?Nej, svarade hon enstafvigt. Vid hans sida kunde hon aldrig tröttna. Och åter fortsatte de vandringen och haono omsider den allmänna stråkvägen, som varit målet. Här var en liten slättbygd, men såväl framom dem som bakom dem lågo fjellen, på fopparne belysta af den nyss uppstigna nytändningen. Här nere var ännu allt insvept i den nattliga skymningen. Löfvet på asparne vid vägen rasslade då och då för en lätt vind, och en liten fågel rörde sig halfsofrande på grenen, men lyckte sömnig sitt trinda öga igen. Nu, Agatha! sade han, må vi skiljas.S Alltredan? svarade hon. Hör är du säker, fortfor han, Smen vet du nu, hvar du skall träffa syster din? h ja; henne träffar jag snart. — När skall jog träffa digfz (Forts.