Aftonbladet – 16 januari 1865, sida 2

stod nu ej annat, än att försöka medelst rörelser bibehålla lifvet; men för en halfklädd menniska, som dertili är genomvåt och utsatt på en kal slät klippa för en svår Novemberstorm och snöyra, är ingen lätt sak att kunna bibehålla lifvet. I denna bedröfliga belägenhet fortforo dessa oly liga att tillbringa tiden från den 25, då olyckan timade, till den 27 om middagen, eller omkring 40 timmar, då de nästan uppgåfvo allt hopp om räddning. Ändtligen tyckte tf. d. lotsen Takob Lindblad på Sunnervässen sig genom stormen höra nödrop; men som nyssnämnde holme var långt aflägse och snotjockan gjorde det omöjligt att skåda något föremål på atstånd, så kunde ej afgöras hvarifrån ropet kom. Han och hans broder, byggmästaren R. H. Lindblad, som för tillfället var hemma, beslöto likväl, oaktadt storm och snöyra, att bege sig ut för att citerse om någon olycka händt och om någon menniska var i fara. Utkomne i skären varsnade de den afbrutna mesanmasten, som tjente dem till ledning, hvarest de olyckliga befunno sig; och ehuru de äro de starkaste och kunnigaste sjömän på Wenern, voro de dock nära att uppgitva hoppet att kunna komma fram, emedan stormbyarne flera gånger voro på väg att kantra båten, då de omsider till sin glädje sågo sin möda belönad med att få dessa olyckliga tre personer med lif. vet i båten, ehuru förkylda och nersnöade, och edan skynda till hemmet, för att vidtaga de tjenligaste åtgärder till deras återställande. Och äro de nu någorlunda återställda, utom skepparen, som fått sina fötter förfrusna, men tros genom tjenlig behandling kunna någorlunda återställas. (Hjo W. T.)