Aftonbladet – 13 januari 1865, sida 2

TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. Först då Gunerus stod alldeles invid henne, pig hon upp. Hon helsade honom vänligt och oivunget såsom hon alltid gjorde, men han hade ej känt en så besynnerlig tvekan att slå sig ned förr, som han nu gjorde, vid tanken på att alla gårdens gossar från nåot lönsier, skjul eller annat tillhåll kune se på dem. Hon hade just slutat kransen som han kom, och hon satte den skrattande kort derefter på hans mössa, i det hen steg upp och beredde sig att gå hem till sitt igen. Detta fann han ock mycket bättre. Han följde henne, under det han emellanåt tog af sig mössan, såg på den oeh satte på den igen, i många omgångar. De togo ej närmaste vägen öfver gården, utan omvägen åt elfven till. De gingo tysta utmed ängsbackarne, mellan hvilka elfven slingrade sig, tills en humla började snurra omkring Margreta. Hon slog efter den, humlan blef alltmer näsvis och Gunerus måste ge sig med i striden. Slutligen fånade han humlan och kastade den i elfven, 1 detsamma han kastade sig sjelf ned i backen vid elfkanten och sade: När nu två månader gått om, Margreta, så gär ingen tatare här längre. Ålvad menar du?4 sade hon och satte sig äfven ped. Lofva mig, i Jesu namn, på denna dagen att du inte vänder dig till det folket mer!4 Hon räckte honom hen) Se A. B. n:r 1—6, 8 och 9.