Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 7

samlingens nattvardsungdom var samlad en lördagsqväll för att undergå sitt sista förhör och lofvas fram eller hänvisas att fortsätta ännu ett år. Ingen hade från början till slut bättre gjort sin sak än Gunerus Friberg, det erkändes villigt, så tatare han var. Också fick ban nya testamentet inbundet och många vackra lyckönskningar dertill af dem, som hemma vid Prestsåter ansågo sig glada att få dela hedern med honom. Då den stora dagen kom, månne han då tänkte så, som när han på den kalla juldagen gick upp mot Qvarnbacks-forsen: att han måtte nu gå till skrift, ?efter det skulle så vara.? Om han än tänkte detta, hvad sjelfva den högtidliga akten angick och ej kunde rätt fatta dess djupa betydelse, erkände han dock, att den långa förberedelsen gifvit honom många nya tankar och nya utsigter öfver lifvet och dess mål, långtfrån utan stor och ingripande betydelse. Men hvarje gång hans tankar hunno till detta mål och till det, som fanns innanför den port, som ledde från detta lifvet till ett annat, skyggade han tillbaka och lät tanken återvända och sväfva omkring allt det, som låg för honom, Jockande eller afskräckande här i tiden. Längre var han ej kommen i sin kristendom. Då han på morgonen påklädde sina nya vackra kläder, som han fått af lagmannen för högtiden, vände han sig till riksdagsman och sade: ?Så klär jag mig nu i en kristen mans skrud !? Ja, nu aflägger du den gamla menniskan?, svarade denne. Den gamla menniskan med synder och begärelser ? Ja, det är ju så sagdt, svarade han med obetvingelig rörelse. Då han stod i ynglingarnes mörka ring