Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 6

många bland oss som kan sådant och de, som kunna det, borde draga för sig sjelfva allena. Hvem vet om ej de och deras efterkommande di kunde bli af bättre och välsignelsefullare slag. Jag vill ipp till något stort och godt jag, ser du, och jag skulle vara bunden till fot och hant med en qvinna kastad på mig. Ja ja! dt är nu så, sade hon. Fri skall den fågeln vara, som vill flyga högst. Deroppe i skyarne angår det honom inte, om slägten hans förtrampas på jorden. Hon skrattade förtvifladt och stirrade in i elden, som om hon der kunnat läsa framtidens öden. Hontortfor: SÅh ja! Det må så vara. Förgås skall slägten och sjunka jag, fast ingen botten finns. Men det är icke lönt att gråta öfver det som skall så vara. Inga tårar, vore det än blodstårar, ha ännu bränt hål på det som täcker en mans samvete. Hon satt der nu så underbart stilla och mild i sitt lidande, som han aldrig sett henne förr, men så tärd och förtviflad. De mörka ögonen under de mörka ögonhåren stirrade fortfarande rätt fram i elden, under det henneg ena hand stödde den flammande kinden och den audra modlöst drog upp och ned genom det långa håret. Hon var en så lefvande bön, som en älskande qvinna kan vara, men hennes skönhet, hennes ungdom, hennes trogna, sagofulla kärlek, hennes lidelsefulla bön — allt, allt var såsom sådt på helleberget. Hans ögon kunde dock ej undgå att dagas till henne; och kanske äfven hans samvete, om ock ej hans hjerta rördes. Emellertid aktade han sig att visa det. Det blef en lång tystnad. Slutligen sade han, fast besluten att ej låta fånga sig i hennes snaror: