Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 6

Bref från en demokrat. Brässel i Dec. Hvad hetr äffar girondisternas lära om folsens regerande af den exklusiva litterära ntelligensen, ha vi sett den i våra dagar rarta till en Benjamin Constants, en Royer Jollards, en Guizots doktrinärism, d. v. . till ett systematiskt och trångbröstadt förryck, till skrymteri och vanmakt. Mot dokrimärernas skrymtaktiga liberalism skall sapelns öppenhjertiga despotism alltid få rätt. Detta var hvad Girondisterna icke förstodo och hvad som Berget och jemlikhetsifrarxe just förutsågo. Dessa uppträdde mot Girondisterna för demokratiens, för folkets rätt, och då girondisternas federslistiska förslag var behäftadt med arisfokratiarfsynden, begagnade de sig häraf till vapen, för att förkasta det helt och hållet. Men lemnande individernas och partiernas afund å sido, måste vi medgifva:att de hade äfven ett annat skäl för sin förkastelse. Då girondisterna hufvudsakligen voro federalister, voro de unitarier quand meme, och häruti hade de mycket orätt. Likväl återfaller största delen af det orätta på de alldeles särskilda omständigheter, i hvilka Frankrike då befaon sig. Sjelfva dess tillvaro hotades lika väl inom som utom landet. Halfva antalet af provinserna, hvilka voro upprörda ej allenast af presterna, såväl de af konungen tillsatta som de öfriga, utan äfven af de nya konstitvtionalisterna och girondisterna sjelfva, hadee rest sig mot nationalkonventets myndiglhet och mot hvad man då kallade kommumnen Paris despotism. Då predikade engelsmän och agenterna för adelsemigranterna medborgerligt krig i hela Fraukrike. På samma gång hade hela Europa sammangaddat sig mot den unga republiken och botade henne med en invasion, hvars skenbara ändamål var ej blott att påtvinga Frankrike de legitima sonungarnes fordna tyranni, utam äfven att stycka det. Mot så stora faror var det af nöden att använda högst kraftitga medel; mot konungarnes koalisation var det nödigt att sätta en stark revolutionär enhet. Paris temporä:t tyranniska diktatur blef alldeles oundgänglig, och det måste exkännas, att Paris på den tiden räddade Frankrike. Men allt afbrott i friheten, vore det också endast för en tid, är farligt, isynnerhet i ett sädant land som Frankrike, der friheten ännu ej haft tid att slå rot och der hon långt ifrån blifvit en nationel vana. Det är alltid att befara, att det tillfälliga tillståndet blir definitivt varaktigt. Det var just hvad som hände Frankrike; Paris förblef herre äfven efter faran. Bergspartiet, som afskydde despotismen lika mycket som girondisterna, hoppades kunna förhindra dess förnyande genom att gifva Frankrike den friaste konstitution, som något folk någonsin haft — fri i alla hänseenden utom ett, nemligen den beklagliga politiska och administrativa centralisation, hvilken likt en obeveklig och allsmäktig förtryctsmaskin ensam gör tillfyllest att förstöra alla d: garantier, med hvilka de hade omgifvit frileten. De omstörtades, och det korrumperate och reaktionära parti, som derefter blef öfvermäktigt i nationalkonventet, bemäktigade sig Paris och derigenom hela Frankrike. Det bibehöll och befästade innu mer. den redan mäktiga centralisation, som skapats af revolutionspartiet, men tillntetgjordejemnlikheten och betryggade bourseoisiens seger öfver folket genom sin konstitution af är 1795, som införde valcensus, samt uppoffrade friheten åt directorium, en xsekutiv makt, som af partiet gjordes till wrftagare af revolutionsregeringens diktatur. Det var förbi med revolutionen. Aldrig