Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 6

ADERTONDE KAPITLE21Y. Det var en stilla, månklar natt. Icke ett ljud störde den högtidliga tystnaden. All verlden hvilade i midnattens slummer, böljan vid fjellkärnets bryn, vinden kring trädens krona, fågeln i sitt bo och ljungblomman på de ödsliga moarne. Gunerus hade den natten, såsom andra nätter, lagt sig vid den tid då det öfriga gårdsfolket gick till sängs. Men då allt var tyst, intet qvädt skratt längre hördes från qvinfolken i köket, ingen fotvandrare längre hade sin väg förbi knutarne, ingen katt ens var ute, steg Gunerus upp och gick sakta ut. Himlen var svept i en lätt, skir, hvit slöja, här och der sönderrifven; och månen såg ned derigenom, som ett stort, allestädes vakande öga. Alven skogen bredde från kärnen tunga dunster, så att äfven jorden låg i ett haf af dimma. Då Gunerus väl kom in i skogen, slog orren till ett hastigt slag och ett styggt, groft, fult ljud lät misstänka att bergufven vaknat i närheten. Någon mer än orren spelade derborta mellan träden. Han kände igen det spelet, hvisselpipans spel, och han kände äfven igen den, som böjde undan buskarne och med lätta och nätta fjät nu kom fram igenom dimman närmare och närmare. Gunerus stannade ett stycke från mötesplatsen. Agatha samlade tillhopa några torra risqvistar och slog upp eld. Lägan fick hastigt lif, flammade upp i ett högt sken från bergsklyftan, och i det starka ljuset visade hon sig åter för honom, som det mest trollska rå någon kunde se uti en skog. Hon såg drömmande in i elden en stund, spratt