Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 3

Sednaste underrättelser från Rom innehålla nya bevis på att gärdet nu mer är fullkomligt uppgifvet. Medan påfliga regeringen förut visade Frankrike åtminstone kall höflighet, gifver den nu sin förbittring luft utan vidare krus. En korrespondens mellan franske generalen Montebello och päfvens krigsminister Merode är isynnerhet ganska upplysande. Den 30 December skref generalen officielt till Merode: ?Då ni förut beklagat er öfver att de påfliga officerarne icke blifvit mottagna hos mig nyårsdagen, anser jag för min pligt att härigenom underrätta eders exe. att jag skall mottaga dem om söndag morgon klockan 9, vid hvilket tillfälle de böra vara klädda i galauniform. Härpå svarade Merode sälunda: ?De påfliga officerarne skola alltid anse för en serdeles stor ära att blifva föreställda för ers exe.; men denna gång äro de af särskilda skäl urståndsatta att begagna sig af den gifna tillåtelsen.4 Då Pius IX nyårsdagen mottog sina officerare med Merode i spetsen, yttrade H. H. till svar på deras lyckönskningar, att de voro de enda som buro vapen i rättfärdighetens tjenst. Det var skick och bruk, fortsatte Pius IX, att påfven hvarje år invigde ett svärd, och detta svärd hade en gång blilvit sändt till den furste som helgat sig åt katolska kyrkans försvar. Nu kunde han endast skänka sina egna trupper det invigda svärdet, ty alla andra armer syntes för ögonblicket icke hafva någon annan uppgift än att förtrycka, tillimtetgöra och döda. Efter dessa anmärkningar dristade Pius IX till och med insinuera, att de franska soldaternas samveten besvärades af kejsar Napoleons politik. ?Våra soldater?, sade påfven, skola aldrig känna samvetsagg, såsom fallet är med så många soldater i en annan armå, som jag icke vill nämna. Jag har ofta sett bref från sådana stackars soldater.? Naturligtvis ha dessa ord väckt det största uppseende, och man kan lätt förstå, att det gifvit anledning till rykten, att franska trupperna skola lemna Rom tidigt på året midt under det stora kyrkojubileet. Päfliga regeringens vanvettiga hållning har äfven haft till följd, att dess anhängare börja vackla i sin tro, och ju mer öfverhängande faran blir , desto större blir också affallet. Till och med i kardinalernas krets finnes redan en man, som under afvaktan af det verldsliga påfvedömets nära förestående fall förbereder sin ölvergång till fiendens Jäger. Det är kardinal Andrea, som för någon tid sedan reste till Neapel, der han gjorde ett besök hos prins Humbert och ötverhufvad uppträdde på det mest vänskapliga sätt mot italienska regeringen. 1 Rom råder så stor förbittring mot kardinal Andrea, att han måhända icke skall anse rätt klokt att åter infinna sig vid påfliga hofvet; men denna vrede skall icke hindra att andra följa hans exempel och öfvergifva det sjunkande skeppet. DONAUFURSTENDÖMENA. Från Bukarest berättas den 31 December, att finansministern i representantkammarens sednaste session framlagt 1865 års finansförelag. Uti detsamma upptagas utgifterna till 161,500,000 samt inkomsterna till 162,650,000 piaster. AMERIKA. Från Newyork skrifves den 24 December: Lyckan vänder sig nu på alla punkter obevekligt emot sydstaternas armåer. Huru stor och öfverhängande den hotande faran är för konfederationen, inhemtas bland annat af tvenne befallningar till hären, eom blifvit utfärdade af rebellgeneralen Breckenridge den 2 December. Uti den ena af dessa anbefalles strängeligen, att allt bly och alla vapen omsorgsfullt aflägsnas från slagfälten och räddas till närmaste, ännu i rebellernas besittning varande säkra arsenal eller fästning. Kulorna böra om möjligt utkratsas ur de laddade gevären, inneslutas i sgandkistor och nedgräfvas, på det man sedan må kunna åter påträffa blyet. Den andra armordern fästar officerar es uppmärksamhet på den absoluta nödvändigheten, att inknappa på rationerna af lifsmedel åt folke. och foder åt dragarne, på det ej total brist inom kort skall inträffa.