Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 3

stodo framför dem utanför stugans dörr, den ene så lik Gunerus, tyckte Niklas, ati han för första gången började tvifla på om det var den sednare han hade att tacka för knifhugget på Prestsätersfjellet och nästan trodde att lagman hade rätt då han frikände Gunerus på tinget. De begge främlingarne låtsade vara mycket bekanta med husfadren på Qvarnbacken, såsom de ock i sjelfva verket voro. Han brukade ofta ge dem herberge och hade aldrig haft skäl att ångra det. Ty sådant folk kan finna på många elaka ting när de ha något byte 1 ögonsigte, men här var ingenting annat att taga, än den gamle mjölnarn sjelf, och det hade synts dem mer besvärligt än gesnelist Han kunde deremot alltid vara dem till mycken tjenst, ej endast för herbergets skull utan ock med att berätta dem om allt hvad som tilldrog sig i bygden, hvarpå de alltid vilja ha en samvetsgrann reda, för att kuna med mera trovärdighet spå godtroget folk. Detta går alltid lättare för sig sedan de tillvunnit sig förtroendet genom att uppenbara hvars och ens innersta förhällanden, hvarom de nn turligtvis inhemtat kännedom genom liniernas riktning i den flata handen. Sålunda, genom att vara nödvändig för dem, hade Andreas på Qvarnebacken för värfvat deras stora gunst och brukade e som annat folk att vara rädd, huru ensar han var och afsides boende. Utan tvekar öppnade han också alltid sin dörr för dem eharu han sällan fick mera lön derför, är undervisning i några hemlighetsfulla kure: vid kreaturssjukdomar och medikamente dertill, såsom: ?Hvitorm?, Drukeblod? och ?Tyss-bast?, med hvilket allt han sedan sin ordning spelade undergörare. De begge männerna gingo, sedan Nikla