Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 3

Niklas! Det är ett lag att alla skola spotta på den sten, som en gång blifvit våt.? Tala ej, grannfar, om när I sålde smör på Höfdingen om julafton, det gör I allra bäst?, sade Niklas hånfullt, fast vi väl förstå, att det är så, att I sjelf vill ha Abla till soneqvinna !? ?Min son är inte en sådan valp, som springer efter qvinfolk.? ?Nej, men I, Andreas, I har väl rigtigt varit en sådan qvinfolksröfvare i eran dar, som han, Friberg här, ser ut att bli! .. De säger, folk, att du inte skall vara så illa tagen hos matmodren i nedre Prestsäter, du Friberg ?7 ?Sådan skråe du kan vara, Niklas!? menade Andreas. Min son säger att matmodern i Prestsäter är det likaste och anståndigaste qvinfolk som går genom vår kyrkdörr.? Ja ja! det har inte någon nu sagt något om hennes anständighet?, vidblef Niklas. Den skall Gunerus, om inte någon annan, ha åtegit sig att ansvara för. Gunerus kände blodet sjuda; men med en kraftig ansträvgning lät han det stanna vid en ljungande blick, som också var nog at tysta smädarens mun. Han hade emellertid ej lust att utsätta sig för vidare frestelse och tog derföre farväl, samt forsatte vägen hemåt. Han hade ej bunnit många stenkast bort, innan i ett nu genom den stilla lätta lufien trängde en bvissling, hvars betydelse han alltforväl kände. Han vände sig häftigt om och kastade en orolig blick uppåt bergen och fortsatte derpå i ilande fart vägen åt Prestsäter till. Hvad må det tog vid den sotarn ?? yttrade Niklas, men hann ej få svar, innen tvenne vuxna män at samma sotarslägte