obotlig skada till sin helsa, och kanhända äfven till sitt förstånd. Kan och bör ett sådant system fortsättas? När det kommit derhän, att sjelfva botemedlen emot det onda finnas för starka att använda, månne det icke då är hög tid att stanna och vända om? Skulle man icke då känna sig uppfordrad att se till, om de för den medborgerliga bildningen grundläggande studier, som elementarskolorna afse, nödvändigt böra medföra ötveransträngning, och om icke någon inskränkning kunde och borde ske såväl uti de lärjungarne ålagda pensa, som uti de påbjudna läroämnenas antal? Vi skola en annan dag närmare utveckla våra tanker i dessa afseenden.