Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 2

; -Istikläraren göra särskilda inskränkningar I kraftfulla ynelingarne fall af svindel, yrsel 1i bufvudet och nidvändigheten att på några Iderkastade samma tortyr, de skulle lida ber AL at san NR BR TRA or ATEN AFP AGNETA HR ves af prester och f. d. skollärare samt en annan fjerdedel af personer, som hysa ringa intresse för någon annan del af undervisningsväsendet än folkskolan, är i detta fall intet att hoppas. Också blef den brännande frågans hela resultat en den torftigaste skrifvelse till K. M:t, som rikets ständer torde vid samma riksdag hafva i något ämne aflåtit, om också en nitisk och skicklig ecklesiastikminister skulle, med stöd deraf, kunna företaga ganska verksamma åtgärder tillinförande af ett förnuftigt system i elementarundervisningen. Den underd. skrifvelsen innehöll nemligen hufvudsakligen en beoäran, att K. M:t måtte utfärda en författning hvarigenom a) föreskrifves att lärjunge, som begagnar sig af undervisningen 1 latin, må, på målsmans anhållan, frikallas från grekiska språkets läsning, och b) den förändring af läsordningen och den inskränkning af deri anvisade pensa må vidtagas, som till förekommande af öfveransträngning hos lärjungarne synes af behof vet påkallas. Nögon tillstymmelse till en dylik författning har emellertid alldeles icke athörts, utan allt fortgår på gamla sättet. Alltjemnt uppväxa nya kunskapsämnen, som taga ynglingarnes krafter i anspråk; men intet af de gamla bortlemnas, vore det än så obehöfligt. Med en envishet, som man tyvärr aldrig återlinner när det gäller något godt och nyttigt, äflas skollärare och professorer, hvilka på de gamla skolämnena vunnit sina framgångar, att fasthålla dessa ämnen såsom ultra oundgängliga,; och då de icke förmå förhindra de nya vetenskaperna3 inträngande i skolsalarne, vilja de likväl icke låta de gamla läroämnena för den skull vika ett tum. Men den, som härvid blir den lidande, är lärjungen! Under det att kunskapsämnenas antal alltjemnt växer, och under det att man, i följd deraf, ser sig nödsakad att äfven öka lärarnes antal till den grad att, då en lärdomsskola förr ansågs tillräckligt betjenad af 8 å 10 lärare, en stor del af dessa skolor nu finnes försedd med ett antal af 20 å 25 lärare, och det ingalunda blott för det ökade lärjungeantalets skuld, växa väl äfven ynglingarnes krafter i sami samma proportion lexorna ökas. Den förr nästan obekanta, felaktiga blodblandning och blodfattigdom, som man bevämner bleksot eller anemi, och den deraf följande allmänna kroppssvaghet, med minskad förmåga att tåla vid både kroppsoch själsansträngning har bland vår svenska skolungdom år från år tilltagit. Ja, man har vid vissa skolor, der undersökning i detta afseende egt rum, iakttagit, att denna sjukdoms allmänlighet gradvis, från klass till klass, tilltager. Vid en för några få år sedan (1860) företagen fysikalisk undersökning af lärjungarne i de trenne första klasserna af Westerås elementarläroverk visade sig, i afseende på närvaron af nämnde sjukdom, följande resultat. I första klassen voro 6 fria, fanns hos 20 — således hos nära 77 OR I andra klassen voro fria 5, fanns hos 28, således hos nära 85 proceut. Inedra tredje fria 3, fanns hos 19, således hos 86 procent; i öfra tredje fria 2, fanns hos 21, således hos 92 procent. Sistoämnde klass företedde således en ökning af 15 procent al aneemi angripne ynglingar mot första klassen. Undersökningen verkställdes af en bland Sverges utmärktaste läkare, dr Altin, och riktigheten af dess uppgifna resultater lemnar således icke rum för något tvifvel. Man har trott sig kunna motarbeta ungdomens tilltagande svaghet genom gymmastiska öfningar, och uti ett välmenande k. bref af den 9 Januäri 1863, på hvars genomförande sedermera föga blifvit tänkt, är derföre också töreskrifvet, att ät gymnastikundervisningen vid elementarläroverken skall gifvas en sådan utsträckning, att bland lärjungarne de, som tillhöra de fyra lägsta klasserna, erhålla enhvar minst 3 timmars och de öfriga 4 till 6 timmars öfning i veckan. Men hvarifrån taga tid och krafter till denna undervisning, då hvarje sturd på dagen och mången af nattens timmar upptagas af ansträngande studier, och då, i sammanhang dermed, angemi och allmän svaghet sätta ungdomen i oundgängligt behof af hvila, huru stort än dess behof af gymnastik vore, om hon icke redan vore öfveransträngd! Det var förr ytterst sällsynt att alumnerna vid en skola behöfde befrias från gymnastik. Nu deremot är detta ganska vanligt. Några ynglingar, af påtagligen alltför svag konstruktion, befrias af läkaren; men äfven i afseende på de öfriga måste ofta gymnaoch modifikationer i de till den pedagogiska friskgymnastiken hörande öfningar. Befrielse från sångöfningarne, i följd af svagbet, bar förut varit ändå ovanligare än dispens från gymnastik. Numera har äfven detta blifvit nödvändigt, emedan ynglingarne under sången käntsmärta och ondti bröstet, och derföre ej kunnat dermed hålla ut?. Icke sällan förekommer äfven bl nd de för öfrigt friskare och af naturen mera dagar vara hemma från skolan, för att hemta krafter till dess fortsatta bivistande. Detta förekommer isynnerhet i de högre klasserna, när det lider emot studentelier afgångsexamen. Man ser tydligen att, om samma ynglingar vore ännu ett par år undu, det är bättre att inga vingar ha, än att spänna dem till för hög flykt. Gunerus andades häftigt och kunde icke ma mån? Visserligen icke. De aftaga tvärtom svara. eller rättare han svarade bortkommet.