Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 2

närbelägna hörännet, kastade sig der huf. vudstupa ned och begrafde hufvudet ihset. Då Gunerus efter en stund återkom och gick ensam förbi, lade hon sig ut genom gluggen och spejade efter honom. Har stannade utanför och sade, mer medlidsam än artigt: Hvad håller du till der efter. du fävetna menniska? Du store Gud, snyftade hon, hvad alla menniskor äro leda mot mig! Kom ned nu, så ekall du få veta någon ting. Hon tvekade, men gick och kom ut frår andra sidan af ladan genom logen. Du skall inte springa efter mig, sade han allvarsamt, det vill jag be dig. Mig gö du mer skada, än du har vett till att be gripa och för dig skall du få se att det inte skall bli bättre, om du inte vill lofva at sluta. Min allsmäktige, när kan någon säga ati jag sprungit efter gossar! Skrik, det är rätt, så att det hörs bra! Men annars vill jag säga dig, att om du en gång till visar folk och glygastar att du har ett godt öga till mig, så har du med detsamma sett din sista stund. Jag tänker du kommer ihåg det! Allsvåldige, jag blir rent ihjälskrämd! sade hon. Gifve Gud, jag vore väl inne! Aldrig har jag varit ute för så styggt förr! SÄr du sinnad att lolva? sade han. Lofva — jag lofvar allt i verlden står till, om jag bara för min tid slipper att mista mint lit.? Han skrattade och vände sig om, och nästa stund tog Abla till benen, som om hon haft eld efter sig. Den natten låg hon och våndades bort i soffan, utan att kunna sofva. Aldrig i sitt lif förr hade hon hållits vaken af någon så