Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 2

en brottslige till laga näpst, utan äfven. tt gifva den oskyldigt anklagade skydd ch upprättelse. Hr B. har på ett betänkligt sätt missförtått oss, då han velat påbörda oss den reningen, att man genom att bättre sörja jr åklaogaremaktens juridiska bildning skulle öka bereda någon fördel för den tilltaade. Det var nemligen i det allmännas ntresse och i ändamål att brotten skulle inna erforderlig beifran, utan att domaren ehöfde blanda sig i detta för honom främnande göromål, som vi i förbigående nämnde ågra ord om den möjligen bristfälliga juidiska underby: gnaden hos våra åklagare. fen — säger hr B. och mången med hoiom — domaren skall icke blott betordra len brottslige till näpst utan äfven gifva len oskyldigt anklagade skydd och upp: ättelse. Vi hafva ofvan sökt visa, huru förenligt det är med domarens embete att vå en gäng arbeta på den brottsliges fälande och vara en opartisk domare. Kunde lessa två förrättningar förenas i en hand, å behöides ju inga offentliga åklagare. Väl åligger det domaren enligt lag aw uteta sanningen?, men detta lärer ej betyda unnat än att han skall pröfva halten af den istadkomna bevisningen, ty att direkt ur nenniskors mun utleta sanning? är en förnåga, som vår Herre har förbehållit sig ;nsam. Lika litet går det an att gära donaren till den anklagades försvarare. Men itan att egentligen uppträda såsom sädan. an dock en rättsiunat och sjelfständig lomare — äfven om rättegångssältet är acsusatoriskt — i följd af hans rätt att leda ransakningen förekomma hvad hr B. i den ofvannämnda af oss förbigångna punkten anser kunna blifva en följd af det ackusaioriska rättegångssättet, nemligen alt domaren skulle nödgas åhöra, huru ?en enfaldig anklagad snärjes af en hop omständigheter, hvars (hvilkas?) rätta halt han sjeli saknar förmåga att utreda. Hr B. forttar: De af artikelförfattaren till stöd för hans mening åberopade lugrum torde dels ej bevisa annat än att rättegångssättet i Sverge är en blandning at det ackusatoriska och inqvisitoriska förfaringssättet och dels icke i denna fråga ega någon bevisningskraft. Till de förra höra de anförda bevisen derför, att ransakningar icke få företagas utan att någon uppträdt med angifvelse, hvilket vi i motsats till artikelförfattaren, tro vara en vid våra domstolar allmänt antagen princip, och medgifva vi fullkomligt, att de anförda, deriträn afvikande lagstedgandena äro undantagsfall, hvars (hvilkas?) tillämpning dessutom sällan eller aldrig torde ifrägakomma, utan lära väl äfven i dessa fall allmän åklagare uppträda?. Det förefaller oss som skulle det logiska sammanhanget härutinnan vara något löst. Ty förhåller det sig verkligen så, att ransukningar enligt lag i allmänhet icke få företagas, utan att någon uppträdt med angifvelse, så är ju rättegängssättet icke en blandning af det ackusatoriska och inqvisitoriska törfaringssättet, utan rentackusaoriskt. Beträffande äter hr B:s tro, att det skulle vara en allmänt antagen princip, att ransakningar icke heller företagas, utan att någon uppträdt med angifvelse, så bedja vi herr B. derest han i sanningens intresse skulle vilja blifva rubbad i denna sin tro, någon gång göra ett besök i Stockholms rådhusrätt, hvarest ofta förekomma remisser från ötverståthärlare-embetetet af följande innehåll nemligen 1:o en rapport fråu en poliskonstapel, hvari tillkänuvugifves, att N. N. tör honom anmält ete. (här följar en mer eller mindre dunkel beskrifning på ett brott) samt att han för detta brott misstänker N. N., hvilken i följd deraf är kallad ull förhör inför öfverstätbällare-embetet; 2:0 sjullva remissen, hvari bemälda embeie, under tillkännagifvande att vid hålle tförhör målseganden åberopat rapporten och den miss tänkte nekat till brouet, anmodar rådhusrätten att derom företaga ransakning. Nu börjas denna, dervid målseganden först får afgifva en berättelse om förloppet vid det ifrågavarande tillfället, men otta till. spörjes han ej, huruvida han fullföljer eller rättare framställer någon angifvelse. — Ital nu den, som på detta sätt dragits för rätta. belinnes alldeles oskyldig, mot hvem skul han rikta sin rekonventionstalan? Icke kar det ske emot mälsegande, ty han har sjelfva verket aldrig framställt någon an gifvelse,ty säsom sådan kan en anmälan till er poliskonswapel ej anses; icke heller mo allmänna åklagaren, ty han har endast så som elt stumt vittne öfvervarit ransaknin gen. Rätiehgen borde i detta fall öfver ståthållare-embetet stå Tekonventionsansvar ty en remiss borde aldrig ega rum, uta att innehålla en bestämd anvgifvelse. I de nu anförda fallet ligger emellertid rätten til last en underlåtenhet att ej vid ransaknin gens början affordra antingen målsegand eller åklagare en bestämd angifvelse. Vanligen iakttages väl detta, och i fall d målseganden finuer sig ej kunna framställ 2) På tal om oskick vid Stockholms rådhus rätt kunna vi ej underlåta att omnämna de skandaldosa förfarandet, att alla häktade, som ec sessionsdag skola undergå ransakning vid någo afdelning, på en gång dit uppföras och förvara Afta 5 å 6 timmar 1 rättens förmak. som ä mA a nr am AR