Aftonbladet – 8 januari 1865, sida 2

att domaren icke heller kan bevara sig fullt opartisk vid sjelfva domslutet? Än om sådant till och med i vissa fall, t. ex. efter ett häftigt själsarbete för att förmå den auvklagade till bekännelse, icke ens skulle vara möjligt? Blott den omständigheten, att en dylik misstanka med fog kan upp stå, innebär ett vigtigt skäl mot domarens ingripande i förhandlingarne i vidsträcktare mån än som afser att leda ransakningen. Vidare kan mången domare icke ens heherrska den lumpna fåfängan att lysa genom qvickhet på bekostnad af det arma offer, som är den tilltalade. Och hurudan är i sjelfva verket domarens och den tilltalades ställning till hvarardra? Å ena sidan, den värdighet, som beklädandet af ett offentligt embete ingifver, friheten från fruktan, noga kännedom af lagen, vanan att genom finter ö:verraska äfven den uppmärksammaste. den andra en person, som från den dystra cellen plötsligen försättes midt i en samling af menniskor, hvilkas blickar alla äro riktade på honom ensam; en person, som icke känner lagen, icke är van att uttrycka sig, som fruktar att hvarje svar på de försåtliga frågor, hvilka ställas på honom, kan bringa förderf. I sanning allt detta manar kraftigt till inrättande af ett offentligt advokatstånd, ehvad rättegångssättet är ackusatoriskt eller inqvisitoriskt, men framförallt der det sedvare är fallet, ty anklagaren, äfven om han är offentlig åklagare, besitter sällan samma öfverlägsenhet öfver den tilltalade som domaren och har åtminstone icke hans öde till sådan grad i sin hand, som denne. Det är således icke der rättegångssättet är ackusatoriskt, som bihofvet af ett offentligt advokatstånd är störst. Hvad juryinrättningen angår, så kan man ej nog beklaga, att detta den medborgerLiga frihetens palladium, som hos oss existerade redan före kristendomens införande, ej kunnat bibehållas, under det man i andra länder, der någon motsvarighet till jurydomstolar i förflutna tidehvarf ej funnits, numera inrättat dylika. Fördelarne af jury i brottmål äro många. Såsom de vigtigaste anse vi följande, nemligen: att emedan rättsskipningen är anförtrodd åt ett större antal bland de anseddaste medborgarne, blifver förtroendet till rättvisan af de straff domar, som fällas, större, hvaraf åter den sanolika följden måste blifva brottens minskning; att lagkunskapen vinner större utbredning bland alla samhällsklasser, i sammanhanvg hvarmod intresset för allmänna angelägenheter stegras; samt attstörre beredvillighet till uppoffringar för straffrättens tillämpning uppkommer. Det är klart, att en ackusatorisk rättegängsordning snart nog måste leda till inrättande af jury, och vi tro den tid icke vara så särdeles aflägsen, då svenska folset skall vakna till medvetande af hvad dess frid tillhörer, i hvilket fall juryinrättningen icke länge skall låta vänta på sig, men af den definition vi gilvit på ackusatorisk rättegångsordning, följer, att densamma icke står i något nödvändigt sammanhang med juryinrättningen, utan att den förra åtminstone till en tid kan bestå utan den sednare. Det heter vidare i hr B:s artikel: Den citerade 1 uti 1 kap. straffbalken stadgar, att om lifssaker och andra grofva missgerningar ej af målseganden för rätta angilvas, skall allmän åkl-gare å missgernin. gen kära; cch häraf tyckes man hatva skäl för det antagande att, derest målsegaren Isjelf kärar, allmän åklagare ej ens i de gröfsta brottmål behöfver uppträda, ehuruväl en motsatt prasis gjort sig gällande vid. våra domstolar.? Denna motsatta praxiv? har just utbildat sig samtidigt med den lagstridiga föreställningen, att rättegångssättet är inqvisitoriskt, ty till den ackusatoriska processens ursprungliga väsende hörer just att målslegunden sjelf skall kära och, såsom vi i vär föregående artikel visat, är det ackusatoriska förfarandet vida äldre än den ofrentliga åklagaremakten. Den ofvan citerade paragraten bestyrker säledes värt påstående, att den ackusatoriska rättegångsordningen är den i lag påbjudna, likasom den af hr B. anförda ?motsatta praxis bekräftar vårt påstående, att inqvisitorisk process hos oss eger rum i strid med lagen. Hr B. argumenterar ytterligare: Ett annat stadgande, som är helt och hållet stri dande mot den ackusatoriska principen, finneg uti 15 kap 1-8 rättegångsbalken, der Idet stadgas: I brottmål svare den sjelf, som anklagad är. Pröfvar domaren, att han bjelp i rättegången tarfvar; då tillåtes-honom fullmäkt g med sig hafva?. Således skall i allmänhet den tilltalade utan advokat utföra sitt försvar, och blott undantagsvis kan hon med domarens tillåtelse få sådan begagna. Denna tillå else lärer väl aldrig vägras, men blir dock i de flesta fall utan större nytta för den tilltalade, ty som bekant är råder nästan öfver hela riket fullkomlig brist på dugliga advokater. Hvad angår hr B:s uppfattning afifrågavarande lagrum, så är den öfyverensstämmande med praxis, men ingalunda med detta lagrums lydelse. Läser man detta i sin helhet, så finner man meningen vara, att i brottmål den tilltalade skall personligen inlinna sig hos rätten och att han icke, såsom i tvistemål är förbållindet, får ställa ombud för sig. Detta är också i allmänhet i sin ordning, emedan ett ombud icke kan så noga känna alla de omständigheter, unIder hvilka ett brott kan hafva blifvit begånget, att icke den tilltalades personliga närvaro är af nöden, och sådant strider ej