Aftonbladet – 7 januari 1865, sida 2

— En björp, som brottas med en tunna, Vid en af de vestra fjordarne på Island ligger en gård nära ett brant fjell, och på denna gård bodde en rik bonde. ögt uppe på fjellåsen hade han ett stort lider, i hvilket han förvarade både fisk och andra varor. Från gården gick en genväg öfver fjellet alldeles förbi lidret, och denna väg var djup och liksom urhålkad ur berget, ty stora stenar lågo i rader på ömse sidor om den, under det att den var ganska jemni bottnen. Bonden varseblef att då det på aftnarne hade blifvit mörkt, kom vanligtvis en björn, som gick genvägen upp till lidret för att helsa på bondens fisk, på hvilken nalle anställde icke så liten skada. Bonden utänkte då på hvad sätt han skulle vänja björnen af från dessa påhelsningar. Han lät derpa förfiärdiga en oerhördt stor tunna, hvilken nätt och pmt. då den rullades utför fjellväga, tillspärade densamma: derpå förde han tunnan längt ipp på åsen, der vägen började, och fyllde den med sten samt igenspikade bottnen försvarligt. Nu lät han tunnan ligga der och väntade sjelf till dess björnen kom. Denne anlände på vanlig tid och gick, utan att ana något, upp åt fjellet. Men då han redan var nästan uppe, rullade bonden tunnan ned mot honom, så att han ej kunde komma längre. Tunnan hade brådtom med att så fort som möjligt komma ned, medan björnen af alla krafter törsökte stanna den i farten. Icke kunde nalle vända sig, ty då hade han strax fått tunnan i hälarne, och icke heller kunde han hoppa öfver den, enär han behöfee alla sina krafter för att stå emot, så att den ej föll öfver hans hufvud. På detta sätt brottades björnen med tunnan hela natten igenom och gled långsamt baklänges framför den, ända till dess de båda stodo der. nere på jemna marken. Då var björnen nära vid att störta af trötthet och lunkade af, under det han högst förargad eneglade på tunnan. Men bonden skrattade och fick från den tiden ej vidare påhelsning af björnen.