Aftonbladet – 6 januari 1865, sida 4

och försvann. Talaren fortsatte lugnt sitt utläggande af den glädje och den fördel som ligger i utöfvandet af den dygd, hvilken skiljer mellan mitt och ditt. Men han fann sitt auditorium tankspridt, ävgsligt, oroligt. Skulle trashanken komma tillbaka med vexelpenningarne? Hvilken evig skam för dem alla om han icke gjorde det, och likväl — huru kunde de väl hoppas att han skulle göra det? Ögonblicken föreföllo dem långa som timmar. Slutligen — slutligen funno deras menskliga bröst lättnad i ett gladt hurrah! Trashanken hade återkommit med penningarne. Det fanns heder äfven bland tjufvar. I fall nu beröm är så verksamt bland tjufvar, så synes det mig som om man äfven kunde spendera litet mera deraf på hederligt folk. Men det är icke ovanligt att se filantroper, isynnerhet af det vekare könet, hvilka till den grad slösa med menniskokärlekens grädda på de dåliga menniskorna, att de endast hafva den skummade mjölken qvar för de goda — och äfven denna behålles vanligen ända till dess den . surnat. Alla menniskor, som göra någonting temligen väl, gora det bättre om deras krafter lifvas och uppmuntras. Om de göra någonting för dig, skall ditt beröm gifva dig en ganska god ränta. Somliga menniskor kunna verkligen icke göra någonting,utan . att stärkas medelst uppmuntran, och onek-l: ligt är, att hos dem finnes en icke ringa grad af fåfänga. Men vi måste sjelfva vara bra fåfänga, om andras fåfänga allvarsamt retar vår egen. Menniskornas lynnen äro, när allt kommer omkring, mera ämnen för komisk behandling än för stränga tillvitelser. Fåfängan är också ett ganska nyttigt lynne på lifvets skådebana. Sir Godfrey Kneller plägade säga till dem som sutto för honom: Beröm mig, sir, beröm mig; huru skall jag väl kunna bringa något lif uti ert ansigte, om ni inte behagar lifva upp mig?4 Så löjligt som målarens begär efter bifall än må synas, då det uttalas så oförstäldt, är jag dock öfvertygad att den, som följde hans vink, lick ett mycket bättre porträtt för sitt besvär. Hvarje skådespelare vet huru en liknöjd publik isar honom, och huru nödvändigt ett ögljudt bifall är för ett fullt uppbärande af en större roll. Jag har hört berättas, att då den aflidne mr Kean en gång spelade i en stad i Förenta Staterna, kom han vid slutet af tredje akten till direktören och sade: Jag kan inte vidare uppträda på teatern, sir, om parterren sitter med händerna i fickorna. En dylik publik skulle kunna släcka ett Aitna. Historien berättar vidare, att direktören gick fram på scenen och försäkrade publiken att mr Kean, som var van vid en publik I som mera högljudt uttryckte sina känslor, än som öfverensstämde med allvaret hosen samling af intelligenta amerikanska medbor. gare, uppfattade deras tysta uppmärksamhet såsom ett bevis på ogillande, och attj de, ifall de icke applåderade mr Kean, så som han var van att bli applåderad, komme alt gå miste om nöjet att se mr Kean spela så som han brukade spela. Askådarne — ehuru utan tvifvel med ett medlidsamt löje åt brittens fåfänga — voro naturligtvis alltför mycket intresserade af att lemna honom allt möjligt tillfälle att utveckla sin talang för att längre undandraga honom den högljudda betygelsen af det nöje de erforo;l och allt efter som åhörarnes värma steg, växte äfven skådespelarens snille, och smittan af deras eget bifall fördubblade njutningen af den förträfflighet det bidrog att skapa. : Lyckligtvis behöfva vi icke alla högljudd handklappning eller hviftning med hvita näsdukar. Vetenskap och litteratur hafva en sjelfkärlek, som skulle bli skrämd och sårad af samma handklappningar, som lifva skådespelarens eller talarens sinnen. Men äfven vetenskapen i allt sitt majestät känner smärta af att blifva tadlad och nöje af att bli berömd. Den store Cartesius, som var den blygsammaste bland menniskor och önskade lefva i en stad der ingen skulle känna honom till utseendet, erfor en så liflig smärta af de tillrättavisningar och den stränga kritik hans skrifter framkallade, att han tänkte på att öfvergifva filosofien och till och med taga sig ett annat namn. Till lycka för menskligheten nådde några uppmuntrande loford hans öron och återställde jemnvigten af hans aktning för sig sjelf; — och fåfängan (i fall allt nöje af bifall kan så kallas) försonade honom sålunda åter med vishetens studium. Men det är framför allt i det dagliga lifvet — i vårt umgänge med barn, tjenare, vänner och grannar — som jag skulle önska att vi hyste litet mindre benägenhet för alt ständigt säga hvarandra våra fel, och något mera fallenhet för att yttra en liten artighet öfver de förtjenster vi möjligen kunna ega. Huru mästrande och förmanande vi än må vara, kunna vi dock icke alltid gifva undervisning; men om vi skänkt ett oskyldigt nöje, är dagen icke helt och hället förlorad äfven för den visaste af oss. Att skicka ett barn till sängs lyckligare, med en hjertligare tacksägelse, utan att det vet hvarför, till all sällhets gifvare, och en lifligare ömhet i sina böner för föräldrarne; — att uppmuntra den sorgsne och misslynte gubben, som tror att de unga förgätit honom, medelst några få ord, som visa att man minnes hvad han uträttat i sin tid och I för sin generation: att lugna och hugsvala honom, hvars hjerta är nära att brista under den hårda kampen för rykte och oberoende — allt detta torde möjligen icke vara så bra som en predikan; men det är icke en hvar som har rättighet eller förmåga att hålla predikningar, då deremot en