Aftonbladet – 6 januari 1865, sida 3

rudskynke, som hon skakade snön af, och ät med detsamma fyra glänsande, kolsvarta vårflätor nedfalla i nacken, två och två ammanbundna i ändarne med gröna sidenvand. Hennes klädsel för öfrigt utgjorde en besynnerlig blandning af trasor och dyrbarheter. En grå, trasig köptygsklädning var kring det smidiga lifvet åtspänd med ett genombrutet silfverbälte. Ena liten urblekt röd och svart regarnssjal, knuten om lifvet, sammanhölls på bröstet af en silfvernäl i form af ett spänne; släta silfverringar i öronen, sådana allmogen pläga ha dem, och tagelringar, med underbara runor, på fingrarne. Ansigtet hade ännu qvar den första barnaliga rundningen; men uttrycket angaf den mognade qvinnan. Hon tycktes dock högst kunna vara sexton år. Hennes ansigtsfärg var brun, dragen fina, något tärda, ögonen voro djupa, brinnande och sagofulla. — Det var den yngsta, yppersta och mest beryktade tatarskönhet mellan Finnmarken och Norge. CJag tycker alt du är bra ung, du, för att gå såt, sade Margreta, icke låtsande igenkänna den så landskunniga Albertina. Albertina, eller Agatha, hvilket var hennes rätta namn bland hennes eget folk, svarade icke. Hon hade funnit hvad hon sökte och stod nu och riktade sina glänsande svarta ögonklot åt det hörn af stuzan, der Gunerus Friberg satt. Han kunde väl ej se detta, efter som han salt med ryggen vänd åt henne, men det lycktes dock som om han kände på sig att han blifvit ben ärkt, ty han skiftade färg sång på gång. Men han bibehöll fortfarande sin orörliga ställning, läsande och med ryggen vänd åt stugan. Kanske hyste han ännu en svag förhoppning att ombyte