ELFTE KAPITLET. Julen hade förgått med sin ljusa stjerna?, sina gästabud, sin hvila från allt onödigt arbete om dagarne, sina långa, fridsamma qvällar vid ris-elden, och sin outtömliga myckenhet af mat och dryck. Den tröttsamma midtvintern var inne, då männen fällde timmer i skogen så lång dagen var och qvinnorna sutto vid den fina linspånaden, då ingenting annat än arbete, långt, tungt, tröttsamt arbete låg framför dem, endast underlättadt af en stärkande sömn åtta timmar af dygnet och litet glam och skratt i qvällnings-stunderna. Det var just nu en sådan skymningsstund. Gunerus hade kommit på besök till Nedre gården, från allt det bråket däeruppe, der alla timmerkarlarne samlades i qvällvingen för att tala om dagens och nästa digens arbete; och han hade kommit, sade han, endast för att tala om för Margreta stt hen fått beröm om sig i skolan, att han fåt tilllåtelse att inskrifva sig bland läsbarnen, som skulle gå fram ti! hösten, och att det ve rit helsningar från lagmannen, som skade, ifall det så bar till, att få se nom till påsken. Under let de så sutto och talade hö kom Abl: in i stugan från !u irde: en mjölkstäf Hon su visste ej att i var i stugan och b derföre Övdvad, i detsamma hon kt ej Guneru