Hon såg på honom litet tvekande, men fortfor: Särjer du för att du inte vet hvad det skall bli med dig i dina dar? Han skrattade: Framför vig ligger ingenting, som jag ängslas för.? ?Jo, min gosse! Det är det, det gör! Men hvad det är, det förstå inte vi?? Så kanske jag ängslas för hur jag skall bryta mig en väg, här hemma vid — eller — genom fjellen?, sade han. Har jag inte tänkt det! — Men till fjellen vill du nog inte att vägen skall gå. Det är visst åt annan led och långt bortom Prestsäter...7 Jag ville ge till, om det vore sommar !? sade han hastigt. Har du hört tatarnes pipa, Margreta?... Den kommer med eko frän höjderna och sång från dalarne — ah! jag skulle lägga mig i gräset der, taga Agatha till mig och sofva till domedag! Rättfärdige Gud, sådana ögon du har! sade Margreta, och hon kände sig rädd för honom, både för hans ögon och för det han talte ett så undersamt språk, som annat folk ej kunde förstå. Hon ville gå sin vig och bad honom följa med in. Men han grep henne om handlofven och sade: ?Vill du veta hvad lifvet skall bringa dig för godt? Vi kan tyda sådant, som du kanske hört.? Hon slet undan sin hand och yttrade, att hade hon trott att det skulle vara sådant tatargry i honom, så skulle hon aldrig brytt sig om att tala till honom. Vid det hon sade dessa ord, satte han hälen hårdt i logtrappan och var borta innan hon hann draga andan. I stugan hade den allmönna munterheten börjat att sagta sig då Margreta trädde in. De yngre qvinnorna sutto åter sammanklun