nån trodde sig på, men omigen ville hon ej göra det. Alla utskrattade henne, men Margreta sade allvarsamt: Nu må du ha pröfvat tillräckligt på den. Ingen får komma honom nära utan att få ondt af det. Det hampar sig inte längre för dig, stackare! Och knappt för någon annan. Återigen sprakade det till i tatarns ögon, men nu såg mzen det. Frampå qvällen gick Margreta ut ur leken, ty hon skulle hem och se till en ko, som nyss hade burit och som hon icke trodde Abla hade besinning nog att se efter i qväll. Då hon på vägen tillbaka kom gående öfver äkerrenan fram mot husen, fick hon se att borta i hvalfgången mellan logarne stod en menniska och stödde sig mot ena logväggen. Det var Gunerus. Hon gick fram till honom. cHvad gör du här? sade hon, nu när de andra leker så friskt derinne. Jag kan lika så godt vara här som någon annanstädes, svarade han, mig qvittar det lika. Är du inte frisk kanske! frågade hon. Härpå svarade han icke; men han möttie henne med ett skarpt mönstrande öga. Slutligen sade han: De ville visst gerna leta något ondt ur mig, folk? Och när qvinfolk vill, så är det inte håll med det. Men så kommer de inte så långt, sade hon godmodigtt. Du skail inte gå så lör dig sjelf. Det för ingenting godt med sig. Jag gör er minsta besväret då, tänker jag. ) CGunerus! Säg nu till mig — jag är en gift hustru jag och jag har sjelt barn — säg nu till mig hvad du sörjer för? XSörjer?4 upprepade han hånfullt. Vi förstår mer än att sörja, vi.