Aftonbladet – 5 januari 1865, sida 3

ten; att de ej gåfvo akt på, att de närmade sig kyrkan, dit de skulle. De sågo upp och se! nu lyste julljusen i de höga kyrkfönstren och så kom kyrksången emot dem, små saztunder frambrytande starkare då någon tog i den tunga kyrkdörren och höll den uppe, innan den föll igen efter den inträdande. Det var så underligt att komma ur den snöiga, mörka skogen och så tvärt få se de klara, vackra ljusen ur den gamla kyrkan, der både far och son gjort sina första lifslöften och så mången gång under öd: juk, oskrymtad tro förnyat dem. Tyst, med tvekande steg och hattarne för munnen, inträdde männen i helgedomen och satte sig på de utsatta bänkarne midti gången, ty alla gårdsbänkar voro öfverfulla. Der sutto bygdens alla matmödrar med ett medtaget br:novande ljus för sig, omgifna af alla de sina. Upplysningen var, oaktadt de många ljusen, ej så stor, fast de, som här sågo den, förundrade sig öfver dess mäktiga sken. I kyrkan sade de ett par gånger till Gunerus, att han ekulle luta nei hufvudet då presten läste bönerna; men då ville han allrahelst se på honom, ty då gjorde ingen annan det, och det kunde vara roligt att se hvad presten tog sig för när ingen såg på honom eller då äfven presten låg nedlutad ötver en hvit näsduk och, lika litet som nägon annen, lät allmänheten bli slug på sig, så gaf tatarn med sig och gjorde som folk bad honom om; men synbart var, att den allmänna andakten här ej gjorde samma verkan på honom, som den stilla husandakten under julqvällen derhemma hade gjort. I dög tycktes han också liksom blygas för sin rörelse den föregående qvällen samt med en viss frimodighet och litet ölvermod vilja skyla den audäktiga käusla, som han då ett ögonblick, för första gången i sitt lif, erferit. Det var ej första och blef ej heller sista gången han sålunda blygdes ötver sina mildare intryck eller som han sökte nit på sådent sött dölja dem. Häref