Aftonbladet – 4 januari 1865, sida 2

högaktning och höflighet, som man mot den tilltalade önskade ådagalägga, det vore nyt: tigt om man, åtminetone till en början, i sammanhang eller omvexlande med tilltalsordet, begagnade mia Herre och min Fru. Detta vore väl också i full öfverensstämmelse så väl med språkets och tankens naturliga ordning, som med bruket i de mest civiliserade länder, der, såsom hvar och en vet, orden Monsieur, Madame, Sir, mein Herr utgöra de talesätt, hvilka jemte pronomina Vous, You, Sie användas af och till personer af nästan alla samhällsklasser. Ja, till och med om också, susom en öfvergång, personens titel understundom nämndes jemte tilltalsordet (hvilket äfven sker utomlands). så torde icke heller detta lända saken till någon skada; ty det skulle säkerligen ej dröja alltiör länge, innan i de flesta fall titeln komme att af sig sjelf bortläggas. Slutligen får jag äfven vördsamt förklara. att jag, i stället för den vanliga helsningen. medelst hattens aftagande, med fullkomlig lika nöje och tacksamhet mottager en dylik vänskapsoch aktningsbetygelse, under nå gon annan, enligt min tanka mera naturlig och lämplig form. Isådantafseende kunde ju t. ex. — i likhet med hvad i flera län. der brukas — ett välvilligt tecken med hu! vudet eller handen, eller ett helsvingssätt nägot liknande det militäriska, begagnas hvarigenom utan tvifvel, lika väl om e bättre, än genom den nu brukliga, något be synnerliga, ofta oheqväma seden, att älver under de mest missgynnande omständighe ter blotta hufvudet, kan uttryckas olika gra der af uppmärksamhet, vänskap och förtro lighet, hvilket väl ändock är det, som ut gör helsningens ändamål, och som sålund: också är det som gifver åt den ena elle andra konventionella formen dess egent liga värde och betydelse. Stockholm den I Januari 1865. J. A. Gripenstedt.