Aftonbladet – 4 januari 1865, sida 2

åtminstone intet som i snygghet, trefnad och fin matlagning kunde jemföras. Redan från början såg folket att det väl berodde på hustrun, som hade ett god ställ och seder, lämpade efter goda tillgångar, med sig från faderns hus; men när usets ställning, trots matmodrens sträfvan, måste förändras, då sade folk också att hon var lika girig som arbetssam, och att äfven det var ett arf från hemmet. Huru dermed var, af naturen mätte hon icke varit så kär i mammon, då hon satte Herlog, som var en fattig hemmansbrukare, öfver allt annat i verlden. Och hade hon med tiden visat att ho: tyckte sig böra sträfva för de sina lika mycket som hålla dem kära, så medgåfvodock alla att hon ännu var en rundelig matmor, en gifmild husmer och en omtänksam mor. Hon hade gossen kär såsom hon just icke alltid visade, ty lifvet hade lärt henne, som hon sade, att man skulle taga vissa ting allvarligt och icke så som om det blott vore roligt. Denna klokhet syntes för många mer likna stränghet. Och detta var makarnes ena tvistefrö. Hennes kärlek skulle vara förenad med klokhet, vare sig det angick man eller barn. Hon hade icke vunnit på att hon en gång var lika oklok som kär, menade hon. Med tiden kom ett annat ondt, som till en början endast rycktals visat sig, men snart blef hvardagligt. Det var mannens böjelse för starka drycker. Då ifvern oms kring honom blef för stark, då spinnrocksnjulet snurrade, väfstolen slog, gossen stod bredvid och skrek och Margreta ropade öfver alltsammans: Tysta på gossen, Herlog! Du har inte annat och göra! — då smög sig mannen snart ut, fick med sig en tredaler, gick upp till Höfdingen och mötte