Aftonbladet – 4 januari 1865, sida 2

EKONOMISKT. Pillbakablick. Nya konkursagen. — Nya banklagen. — Råntans frgifrande. — Be sednmaste katastroferna. — Beras sens moral. — Riksbanken och vexeldeputerade. Under det tilländalupna året hafva flera vigtiga steg blifvit tagna, hvilka beteckna ett framåtskridande i den r ktning, som nu mera ur statsekouomisk synpunkt temligen allmänt anses säkrast leda till utveckling af landets ekonomiska hjelpkällor. Åtskilliga vidtagma åtgärder och timade -händelser äro al den natur att de underlätta allmänna rörelsen och att af dem vigtiga lärdomar för framtiden kunna hemtas. Bland lagar, hvilka under året börjat tillämpas, synes den nya konkurslagen böra wtöfva ett helsosamt inflytande så tillvida, som den befordrar dels en snabbare utredning, der eljest skulle erfordras åratal, och dels en större benägenhet att genom vänlig öfverenskommelse, eller hvad man kallar administration, ordna deras affärer som råkat på obestånd. Ju mera man kommer i tillfälle att lära känna fördelarne af denna metod, desto oftare lärer den efter all eannolikhet framdeles komma att tillämpas. I alla de fall, der fordringar och skulder äro klara och ostridiga, der förlägenheten uppkommit af någon känd olycka och der den på obestånd komne eger en obetviflad redbarhet, synes det påtagligt att utredning genom administratorer är att föredraga framför vanlig konkursbehandling. Önskligt vore, om vid dylika utredningar kunde antagas såsom grundsats, atticke blott medlemmar af den tjenance klassen, som enligt lag eger fö månsrätt för innestående lön, uian hvarje borgenär, hvars fordran icke öfverstege ett visst maximum, t. ex. 500 rdr, borde till fullo utfå sin fordran, åtminstone då borgenären allmänneligen tnses icke tåla vid förluster och då fråga är om utredning af slora massor. Den långa striden angående banklagstiftning har under äret blifvit bragt till ända genom banklagen af den 20 Maj. Sedan år 1857 har K. M:t icke förr än nu funnit för godt tillåta stiftande af nya enskilda banker. Under dessa sednaste sju år hafva åtskilliga filialbanker, tillkommit, men sedan riksbankens förlag för dessa i det närmaste uppnått 10,000,000 rdr, inträdde en viss tvekan hos rikets ständer huruvida det vore möjligt eller rådligt att fullfölja detta system. Då det befanns, att riksbanken i viss mån förlamades genom att för så läng tid som tio år i eender fastläsa en betydlig del af sitt kapital, men att icke desto mindre filialbankerna, utan att ega banksedelsutgifningsrätten, icke kunde medföra den beqvämlighet för allmänna rörelsen, som sedelutgifv:ande banker kunna skänka, så slutade man med att öfvergifva det ohållbara filialiwanksystemet, och, enär det skulle hafva varitt att tilldela de redan befintliga enskilda bankerna ett slags monopol om nya icke widare fått inrättas, så förenade man sig om en lag, som innefattar fle förbättringar, till hvilka vi framdeles torc återkomma, men hvars hutvudsakliga förtjenst är att hafva löst frågan om de enskilda bankernas habeas corpus. Redan hafva åtskilliga bolag på grund af den nya lagen bildat sig, och vi hoppas att de skola medverka till bankväsendets utveckling. Alltför stora förhoppningar i afseende på de nya bankernas afkastning torde man icke böra hysa, då konkurrensen emellan bänkerna blir större och möjlighe