Aftonbladet – 2 januari 1865, sida 2

verfalla käranden. Endera har misstagit sig, men hvilkendera har talat sonningen, den förste eller den siste? Den förste ! svarade en knappast mensklig röst. Den lät så dof och underlig, alldeles som hade den kommit upp ur golfvet från det toma rummet mellan domaren och hans hedervärda nämnd. Lugmannen såg på häradsdomaren och denne på lagmannen. Nämdemännen såga på hvarandra; länsmannen spejade ut genom fönstret; tinzs-menigheten såg öfverallt, men ingen syntes ännu, från hvilken man kunde misstänka att den hemlighetsfulla rösten utgått. Det är en svart skojare som är tilltalad, och här må vara trolldom med?, sade menigheten sinsemellan. ?Det var intet yttre ljud; det var välendast min egen inre öivertygelse?, sade doI maren till sig sjelf. Högtyttrade han: ?Jag antager att du varit orättvist anklagad denna gång, Gunerus Friberg, och det skall ej skada dig. Gå in i köket och laga att du får något till life, och vänta sedan tilldess jag slutat. Jag har något mer att säga dig.? Nej, se der!? yttrade halfhögt en röst i hopen, sedan domaren redan var midt inne i ett annat mål. Jo, så var det!... Der smög hon ut, hon, den granna trollpackan Albertina Ros, som talar i magen. Jag kände inte igen henne, förrän jag fick se det granna silfverbältet blänka mellan trasorna. Ett sådant stycke!? PTyst der borta!? ljöd domarens röst. ?Nej, se då, Erik! Der är en svart till, fortfor densamma rösten, men nu försigtigt hviskande till grannen. ?Och så lik han är den gossen Åerborta, som var inför rätta! Honom kunde en godt se på två ställen på