Aftonbladet – 2 januari 1865, sida 2

änsgåfvo att det var hinder i vägen, och aonsmästaren med sin röda flagga sprang etmed vildaste fart ilande tåget ull mötes cAgaf tecken att stoppa, rusade detsamma e oaktadt ohejdadt tram, ionan vexlaren ar att springa till vexeln och leda detuma in på ett annat spår. Grindarne plirades i smulor; man emotsåg med fass erolyckea, som förestod, och öfverste Bei;r kyndade att gifva befallning till lokowovföraren å det till afgång färdiga tåget tt enast köra, men det var tyvärr för sent. Uttau skildra hvad som hände är icke era möjligt, och den mest hjertgripande ynframställde sig för ens blickar. Med It rak. som om man tänker sig ett hus, töande ner för en klippa, söndersplittralesgonblickligen 2 passegerarevagnar, båda ulkttia af jernvägsarbetare, som skulle resa ev till julen, samt äfven andra personer, chdesså arma varelser — hu det var en ysg syn ! — de lågo bland spillrorna, stymjag lemmar här och der kringspridda, somstunder lokomotivet, andra uppkastades på etsamma. De mest hemska jämmerrop, så jertslitande att man i sanuing förstummats af fasa, hördes från de olyckliga. Deäll bands varande personerna skyndade vu enast att söka draga fram de arma varel:rna från spillrorna af förödelsen, och inbus dem i stationshuset, der de lades på soorna och gollven, men snart voro alla rut uppfyllda der, och man fick sedan trusportera ner krymplingarne i restauratioshuset. Ögonbliekligen afsändes telegrar till Jönköping med begäran om läkarevje och sjukattiralj; kurir afsändes genast til komministern i Almesåkra, pastor Rydeian, som i orten giort sig känd såsom lähre, hvilken också, så fort sig göra lät, skadade till stället, medhafvande så myeke linne som i hast kunde åstadkomm;, och började förbinda de om hjelp frå alla håll anropande. Det fordrades i saning kallblodighet att här se eländet, och destarkaste karlar såg man här smäkta unde tårar vid åsynen af eländet i all dess ryvighet. Till all lycka fanns det vid tillfälst äfven några andra beslutsamma per: sorr, hvilka oförtrutet arbetade dels med ettinbära de sårade, dels med stillande af bleiflödena från de hundratals blödande sårn. Bland dessa nämnas i första rummet kroolänsmannen Svalander samt sergeanten Zarler vid Smålands husarer samt 2:ne andra personer, hvais namn tyvärr i brädskan undgick vår oppmärksamhet, men den ene sades vara en löjtnant från trakten af Wexjö, och den andre en bokhållare från Malmö, hvilka alla efter bästa förmäga sökte göra hvad de kunde. Men hurv skulle man I hjelpa? Der läg en med stympade ben, der len annan med krossad arm, der en tredje I med krossade ben 0. s v. — ja, efter en I på slagiältet utkämpad batalj kan man ej se I någonting hemskare. En yngling om cirka 15 1å 16 år låg der med benen skilda från kröpIpen. På fråga om han hade svåra plåIgor svarade han nej. Kort derefter började han yra: Nu reser jag bem! Det var I första och sista gången jag reste på jernväg... nu vill jag resa hem...? och en stund i derefter var han också hemgången till det rätta hemmet! — Med otålighet afvaktade an läkares ankomst från Jönköping, och då doktorerna anlände, och de tagit värd om de svärast blesserade, gillande hvad som af pasior Rydeman blifvit förut åtgjordt, I började man praktisera ut de sjuka, hvilka I lades på medhafvande sängar samt inlyftades i kupgernpa, och då alla voro instutvade samt vattensåar och något vin i hvarje kupå inrymts, afgick tåget vid 5-tiden ull Jönköping, der alla stadens läkare voro af doktor Mcbeck pr telegraf från Sandsjö anmodade at vara tillstädes. — Antalet sårade j utgjorce väl omkring 70 å 80 (?) personer, deraf dock flera mindre skadude fortsatte I resan till Malmö, men de mest sårade afsändes till Jönköping, och mången af desea blir troligen tyvärr för hela sitt lif ep krympling. På förslag af förutnämnde okände löjtnant öppnades vid tillfället en insamling för de mest behöfvande, och inom en liten stund voro 300 rår samlade af de få närvarande, deraf öfverste Beijer bidrog med 1100 rdr rmt. De arbetare, som sutto i vagnen näst intill den, der lokomotivet stanI nade, kommo fram och tömde sina portmonnaier och gåfvo allt hvad de egde till sina I nödställde likar, med anteckning att gåfvorna voro ?frän vagnen näst intill.