Aftonbladet – 31 december 1864, sida 4

j Jlättvindigt och måhända betydligt depra I veradt af en långvarig träldom; men huru stor qvoten af Grecia mendax är, har dock majoriteten ordningens intresse, och folket skall af en man med godt förstånd, god vilja och oegennytta kunna ledas till den lycka, som friheten skänker, och det välstånd, som en förädlad och förädlande mensklighet billigtvis söker. Eti sådant arbete är svårt, det är sannt, och kan icke inläras genom franska romaner; och den, som här vill uträtta något godt och stort, får äfven vara beredd på att misslyckas. Framför allt får han icke anticipera något erkännande i detta land, som burit en Themistocles, en Socrates, en Demosthenes och andra utmärkta män, af hvilka den förste dog i landsflykt, den andre tömde giftbägaren 0. s. Vv. Icke minst på det kyrkliga området äro reformer nödiga. Såsom man vet, har redan en god del af de grekiska klostren blifvit tillslutna; men de återstående äro i alla fall för många och öfverflödiga. Tillflyktsorter för en välmenande fromhet äro de tillika asyler för okunnigheten och sysslolösheten och beröfva landet arbetskrafter, under det de besitta några de bästa jordarna. De hafva icke heller någon historia, ärofull för räddad lärdom och vetenskapliga idrotter. Hvad presterna angår, så har icke heller deras bildning varit stor. För att blifva prest har man stundom blott hos någon embetsbroder behöft inlära ritualen och de kyrkliga ceremonierna. I Charoati vid Mykenä såg jag den gamle fattige bypresten köra sin plog, och på ett och annat ställe kan han äfven vara innehafvare af Khanen. Grekerna äro mycket kyrksamma: en hvar går alltid någon stund på söndagsmorgonen eller å de otroligt många högtidsdagarne att höra messan, buga och korsa sig, kyssa krucifixet, de smutsiga taflorna med madonnabilden, och ofta nog prestens hand. Sedan går man ut till den florerande söndagsmarknaden, tiska grekiska kyrkan är en död bokstaf; den anbefaller icke dygder, utan grimacer; den har öfverflöd på småaktiga fordringar och asketiska föreskrifter; den misshandlar kroppen, utan vinst för anden; den tröttar armen, utan att stärka hjertat; den böjer kroppen emot jorden, utan att lyfta själen emot himmelen.? Det förefaller åtminstone så. Men jag vill hvarken bekräfta eller förneka totalomdömet, utan att dervid tillika taga i betraktande all katolicism: och i detta fall hoppe jag, äro vi en gång för alla på det lara. Jag kan icke heller fördölja, att grekerna synas med stor tillgifvenhet hän a fast vid sin religion, och ingen lärer emot deras vilja kunna påtvinga dem en annan. Men hvad jag vill säga, det är, att så länge den stora massan hålles fången i okunnighet, skall man finna det mindre oförklarligt, att röfveri och helgondyrkan här, såsom på några andra ställen, så nära kunna gränsa intill hvarandra invid samma landsväg. Såsom jag ofvan sagt, har ett stort steg framåt blifvit taget genom inrättandet af universitetet och dess fakulteter. Den ecklesiastika, civila och militära embetsmannabildningen skall blifva något helt annat än förut; enhvar lärer lätteligen inse vigten deraf, att staten och kyrkan erhålla upplysta och dughga organer, då de förut måst taga hvad som helst. Och huru okunni massan varit, tror jag, att det guldglittrande skummet ofta varit sämre. P. S. Detta bref, som jag började, men icke hann fullborda i Athen, har sedan följt mig öfver hafvet till Sicilien och vidare söderom denna ö. Den sista dagen i Athen var mestadels upptagen af besök hos de många vännerna lerstädes, och så packade jag min kapp-. säck för att gå vidare. Det var en kall och mulen dag. Men klar och solbeglänst var den följande, den 18 November, då jag ör sista gången betraktade Athenes borg, le herrliga fornlemningarne och den sköna iaturen, med hvilken jag blitvit förtrogen. imot middagstiden gick jag ombord på en räktig fransk ångare, som på sin väg från stambul till Marseille skulle anlöpa Messina. Under välönskningar för Greklands framid for jag förbi den udde, der de sqvalande vågorna sjunga sitt drapaqväde öfver hemistocles grift i den klassiska klipprunden! Hela dagen hade vi ännu i sigte Attikas lånande berg, Salamis och Aögina; och mot qvällen gingo vi söderut längs efter eloponnesens kust. Det vär en vacker dländsk qväll, med en klar stjernhimmel. anken flög åt norden och för mitt öra lingade den Geijerska sången, scm jag så fta hört sjungas i hemlandet: Ensam jag skrider Fram på min bana, Längre och längre Sträcker sig vägen Och uti fjerran Döljes mitt mål. Dagen sig sänker, Skum blifver leden, Snart blott de eviga Stjernor jag ser. Men jag ej klagar Flyende dagar, Ej mig förskräcker Stundande natten; idmond About yttrar, att den schismaTy af den kärlek, Som går genom rverlden, ÅR ock en gnista AR FOUH mO AI Oh PO MM MH Ö Aha AM Eh vd KH ER Bb pet Kr so Ag FL HO