Aftonbladet – 30 december 1864, sida 3

-bantägets befälhafvare kan färdas längs ef-Iter hela tåget. På alla mellanstationer kan då icke vara behöfligt att hafva någon biljettförsäljning, ty denna verkställes af tågbefälhafvaren, sedan passagerarne intagit sina platser och tåget satt sig i gång. För att ytterligare underlätta och förenkla samt förminska uppehållet på stationerna, bör man ej vara alltför nogräknad med den så kallade öfvervigten på passagerarnes packgods, utan tillämpa de friare åsigter, som i denna väg gjort sig gällande på ångbåtarne, der man anser att den lilla inkomst, som kan påräknas af den så kallade öfvervigten, icke uppväger den tidsutdrägt, småaktighet och kostnad, som afgiftens debitering, uppbörd Joch redovisning förorsakar. Större partier Ityngre fraktgods, som företrädesvis böra befordras med godstågen, behöfva vid stationerna endast vägas, ty frakten kan erläggas lantingen till tågbefälbafvaren eller af varuJemottagaren, då det skall gå till någon af ändstationerna. Genom att på ett sådant sätt ordna röIrelsen på en jernväg böra betydliga bespaI ringar 1 förvaltningskostnaden kunna göras, ty på alla mellanstationerna kan man helt och hållet indraga stationsinspektorer, biljettförsäljare och bokhållare, och derstädes endast hatva en ordentlig och pålitlig arbetsförman eller så kallade banmästare, som, boende å stationen, bör finnas på platsen då bantågen anlända, men som elJest sysselsättes med banans underhåll, tillsyn och bevakning, har uppsigt öfver ett visst antal banvaktare och för öfrigt helt och hållet står under tågbefälhafvarens lydnad. Men det är icke nog med att förminskad förvaltningskostnad kan vinnas genom åtskilliga tjensters indragning, ty äfven på stationshusen, som icke längre behöfva innehålla boställslägenheter för dessa tjensters innehafvare, kunna betydliga förminskningar göras, så alt en sådan station bör i byggnadskostnad icke uppgå ens till hälften af hvad en vanlig mellanstation eljest brukar kosta. Genom denna sedrare omständighet i förening med den att stationspersonalens aflöning kommer att blifva jemförelsevis ganska låg, blir det en möjlighet att anlägga ett större antal stationer, än som eljest skulle vara förhållandet, och först då lokaleller bibanor kunna förses med stationer på ett afstånd från hvarandra af en half å en tredjedels mil, komma dessa banor att blifva till riktig nytta för den landsort, som de genomskära. En blick på färdselns beskaffenhet på såväl landsvägar som jernvägar skall bekräfta detta förhållande. Då man t. ex. på en stambana skall färdas 15 å 20 mil och derutöfver, är det. af ringa betydenhet, om längsta afståndet till en station från en utmed jernvägen liggande plats är tre fjerdedels å en mil; men då jernvägens hela längd uppgår till endast några få mil, är det deremot af stor vigt att man icke nödgas köra alltför långt innan man träffar en station, ty då kan det hända att en betydlig rörelse icke går till jernvögen, utan med dragare på vanliga fordon till endera af bibanans båda ändpunkten, som i de flesta fall är antingen en hamnplats eller en föreningsstation med en stambana, der varan kommer att omlastas eller magasineras. Den jernvägstjensteman, som medföljer tåget och har detsamma under sitt befäl sumt har tågets uppbörd och redovisning om händer, har således alla de åligganden, som eljest skulle hafva tillkommit mellanstationernas tjenstemannapersonal. Till följd deraf måste en sådan tjensteman vara någorlunda väl aflönad. Men på det han må finna sin räkning vid att med ordning och nit sköta sitt uppdrag, och som all aflöning bör vara så ordnad, att ökade göromål äfven medföra ökade inkomster, bör han, förutom en viss bestämd lön, äfven kunna påräkna en viss procent af fraktafgifterna för hvarje tåg. Det faller af sig sjelft att man vid ordnandet af rörelsen på en jernväg, liksom vid så mycket annat, ej kan uppställa en för alla möjliga fall tillämplig regel, utan måste rätta sig efter förhanden varande förhållanden och omständigheter; men vid en jernväg, liksom vid alla andra industriella företag är det af stor vigt att så mycket som möjligt kunna förminska driftoch förvaltningskostnaderna, för att derigenom få en så mycket större behållning, och vi ha all anledning antaga att ett sådant förhål lande bör kunna inträffa, om rörelsen på bibanor och kortare hufvudbanor kommer att ordnas på det sätt, hvartill hufvudgrunderna här ofvan blifvit antydda. Tillämpningen af detta system skulle derjemie nägon gång kunna framkalla jernvägsbyggnader, som eljest, af fruktan att inkomsterna icke skulle betäcka utgifterna, ansetts omöjliga att åstadkomma. Att man ännu bar ganska mycket att lära innan man kommit underfund med det billigaste och ändamålsenligaste sättet för rörelsens skötande på såväl stambanor som bibanor, derom torde åsigterna ålminstone icke vara mycket delade. Stockholm den 17 Dec. 1864. Gustaf Nerman. Underrättelser från Danmark. Prinsessan Dagmar skall enligt la France hålla sitt högtidliga intåg i S:t Petersburg