Aftonbladet – 30 december 1864, sida 3

I anseende till ovädret kunde vi icke afvika från vägen, utan fingo blott på afstånd se slagfälten vid Leuktra och Platea; men då Jupiter Pluvius och hans andra jag, Jupiter Tonans, gjorde en paus, hunno vi betrakta det gamla klippfästet vid Eleutherä. Snart härefter togo vi in i Khanen Polyakandaro. Denna Khan, lik många andra i Grekland, var egentligen blott en stallbyggnad, som tycktes kunna rymma 20 å 30 hästar. I ena ändan af detta stall brann den eviga elden, kring hvilken flera fustanellmän lägrat sig. Vi följde deras exempel och började tillvänja ögunen vid röken, som icke har annan utgång än genom takets te gelpannor. Hvad bättre kunde vi nu före-: taga oss än att länsa matsäcken? Värden kokade oss kaffe i ett par omgångar, vi tände våra cigarretter, och sedd genom cigarrettens fina, blånande och angenämt doftande rök började Khanen förefalla som det yppersta herrberge i verlden. Men snart måste vi ut igen; nu gick vägen utföre en däld, som hade en präktig olivskog, utomordentligt rik på frukt. Klockan 5 e. m. kommo vi till den stora byn Mandra, och blefvo här öfverfallna af ett stort band små banditer, som af all makt kastade sten på vår vagn och dess anspann af lyra hästar. Det var ingen annan utväg än alt kö.a raskt in i byn. Här var en mycket stor folksamling på en öppen plats, och jag tyckte mig i hast försatt till kyrkovallen i Leksand eller Mora. Då vi åkte ut ur byn, upprepades stenkastningen, äfven af små tosingar, som knappt kunde lyfta en sten eller kasta den tre relnar framför sig; men de bjödo ändock till. Tysken Herrman Hettner, som skrifvit reseskizzer från Grekland, yttrar, att den grekiska ungdomen tillämpar en förvänd uppfattning af den gamla diskuskastningen. Stor — säger han — är i denna idrott ungdomen i Eleusis, men segerpriset tillhör onekligen Thebanerna. Jag, som flerestädes i Grekland sett stenkastning mot främlingar, vill för detta år tilldela priset (lagerkransen, qvisten, rätteligen riset) ät Mandras otillräckligt stutade halfbarbarer. De gamle agade pojken på gudarnes altar; nu för tiden kan det icke skada att man åtminstone agar dem på ändan. Skymningen började inbryta, medan vi rullade ned emot Eleusis och det Nariska fältet. Väl hade regnet nu upphört; men åskan rullade öfver bergen och otaliga blix tar upplyste vår väg; med mycken svårighet uppnådde vi klostret Dafni, der vi fingo köpa ljus till vagnslyktorna. Emellertid, medan vi här läto de tröttade hästarne pusta ut en stund, begynte molnen fördela sig och stjernhimmeln blickade fram med sina vänliga facklor. Jag trodde knappt mina ögon, då vi kommo fram öfver Korydalushöjderna och fingo se Athen — rikt illuminerad. Det var nemligen årsdagen af konungens ankomst till Grekland. Vär resa hade också börjat och slutat med illnminationer, en revolutionär i Nauplia och en kunglig i hufvudstaden. Slutet godt, allt oät! Hvad nytt?? frågade jag min hederlige värd, som knappt kände igen mig, ty jag hade blifvit mycket solbränd och erhållit en karnation i den berömda venetianska målarskolans kolorit. Ingentling? — svarade han — ?om icke att postvagnen från Athen till Megara nyligen blifvit öfverfallen och plundrad. Denna gång var den lidande en af representationens medlemmar, hvilken skulle resa hem för att gifta bort sin dotter och i denna afsigt jemväl medförde hennes hemgift i en betydlig penningsumma, hvilken nu föll il. helt andra händer än mågens. Sedan detta . skedde har inom 14 dägar posten för andra ängen blifvit anhållen; men — säger man I Athen — man fick bara 1500 drachmer.? Då en hög person hörde, att vi på vår resa i det inre varit beväpnade, skrattade han och sade, att det var öfverflödigt. Ja, visserligen. Men jag kunde svara, att jag anser mycket stå på osäker fot i Grekland. Nationalförsamlingen, som pu omsider fullgjort sitt arbete, går snart att upplösas; och utan tvifvel skall regeringen sedermera få friare händer att handla. Jag har ock för några dagar sedan läst i den ministeriella tidningen Åuwgi, att regeringen ämnar utsända trupper för att trygga säkerheten i landet. Innan jag afslutar kapitlet om utflykter, må det tillåtas mig att omnämna ännu Lvenne sådana, af mindre omfång, den ena till Pireeus och Salamis, den andra till Pentelikon och Marathon, och begge i sällska med en lärd från Oxford och en dansk linguist, som nyligen hitkommit. Från Pireteus gingo vi med segelbåt förbi den lilla ön Psytalia och in på det sund eller trånga farvatten, der det namnkunniga sjöslaget vi Salamis stod, HSjelfva ön Salamis är såsom hela Grekland mycket bergig, men räknar icke få invånare; der den gamla staden Salamis låg, träffar man nu en mycket obetydlig by och några spår af grundmurar. Vid en liten kyrka — der möjli-sen Athenetemplet varit beläget — växte vackra oliver, och af dessa bröt jag späda jvistar till en krans åt den vördnadsvärde liktaren af Kungarna på Salamis. Åt Norlen flög min tanke, då jag här vandrade på den minnesvärda ö, som burit Telamon och Ajax, Telamons son. Klockan 11 f. m. dref oss ett häftigt regn ut söka skydd i första öppna hus i byn, n mycket torftig vinskänk, hvars enda invånare voro en gammal gumma och hennes eIfvaåriga dotterson, den liflige och vackre Konstantinos. Denne blef värd och serverade oss frukost af ägg, getost, oliver, fikon och kaffe. Hun visade oss sin skrifbok, på hvars små blad han ritat guirlander och med vacker grekisk stil skrifvit sentenser och minnesanteckningar, såsom t. ex. ; Jag rar sett vår älskade konung Georg i Athen Oktober 1864.7 Såg du aldrig konung Otto, frågade jag. Nej! — svarade mig Konstantinopels blifvande eröfrare — men det kan vara detamma, ty han var en tyravn! Vårt besök ockade naturligtvis nyfikna; snart blef stusan full, vin bjöds och dracks och äfven oukoumi var att tillgå. En gammal man 4 TA bett ör må Bret YT) från frihetskriget berättade oss derom,