Aftonbladet – 30 december 1864, sida 1

på en fjerdirgsvägs afstånd från hennes bostad, drifvande omkring på gatorna, och hennes ansigtsuttryck var vid dylika tillfällen högst pvärdigt. Hon tillhörde en gammal gumma, hvilken sålde sådana snäckor, som ätas af fattigt folk, och plägade hvarje lördagsafton stå utanför ett bränvinsmagan med en kärra full med dessa delikatesser; när då en kund kom fram till kärran, spetsade hon öronen, och det var alltför tydligt, att hon kände tillfredsställelse af att han fick ett underhaltigt mått. Stundom var hennes egarinnva berusad. Då jag sista gången såg henne — jag menar åsnan — var hon i klämma till följd af denna henves — jag menar gummans — svaghet. Hon hade nemligen blifvit lemnad åt si sjelf med kärran, blifvit bortglömd och hade derför begifvit sig ut att slå dank. En stund bortåt ströfvade hon omkring på sina vanliga, dåliga ställen, och tillfredsställde sin däliga smak, tilldess hon, just som hon ämnade vända in på en trång gata, kom att sitta fast, emedan hon gömt att taga kärran med i beräkning. Hon upptogs af po lisen och fördes in på en cärd. Här träffade jag benne. Det hårdnackae medvetande om att vara i grund och. botten förderfvad, hvilket tydligen framlyste hos henne, har jag aldrig sett ötvertråfladt hos någon mensklig varelse. Ett fladdrande ljus i en papperslykte, stående i en af korgarne, visade henne med de lapgade seldonen sönderbrutna och kärran totalt förstörd; hon grinade med munnen och skekade sitt hängande hufvud, en lefvande bild af gemenhet och förhärdelse. Jag har sett pojkar föras till polis. kontoren, hvilka voro henne så lika, som om de hade varit hennes köttsliga bröder. .Jag har observerat att hundar i misstänkta qvarter afbålla sig från att leka och äro medvetna om sin fattigdom. Om de kunna, undvika de naturligtvis också att arbeta; men det är då alla djurs natur. Ja har det nöjet att känna en hund, i en grän nära Walworth; han har utmärkt sig mycket i den lägre dramatiska konsten, och då han