Aftonbladet – 30 december 1864, sida 1

Han drog upp sitt vatten endast i smyg och under nattens tystnad. Efter en fruktlös och slutligen hopplös väntan, vände jag mig till den karlen, som hade uppfostrat honom. Denne var en hjulbent person, med en näsa platt som en kudde. Han nyttjade luden mössa och kortbyxor och hörde till folket med plysjacka. Han helsade och sade att han skulle komma till mig. Han kom, wisade sig i dörren till mitt rum och blinkade med sitt enda öga bort emot gulsparfven. Ögonblickligen öfverfölls fågeln af den mest ursinniga törst; då denna var stillad, -halade han ytterligare upp åtskilliga öfverflödiga ämbar vatten, och slutligen hoppade han omkring på sin pinne och hvässade sin näbb, som om han hade varit i den närmaste vinkällaren och druckit sig yr i hufvudet. Och nu till åsnorna. Jag känner qvarler, der åsnorna gå in genom. portarne och tyckas. bo uppe i första eller andra våningen, ty jag bar undersökt den lilla: bakgården genom att titta in dit, utan att kunna finna dem der. Fint folk, adeln, konungahuset skulle förgäfves be en sådan åsna att göra för dem hvad hon gör för en frukthandlare. Föd henne med den yppersta hafre, sätt en liten prins eller prinsessa i ett par korgar på hennes rygg, lägg på henne de prydligaste och beqvämaste seldon, för henne till de mjukaste och jemnaste vägarne vid Windsor och se till om ni kan få henne att springa. Svält henne sedan, spänn henne huru som helst för en skralig kärra och se huru hon sätter i väg från Whitechapel till Bayswater! Under vanliga förhällanden tyckes det just icke vara någon synnerlig gemenskap mellan fåglar och åsbor, men under misstänkta qvartersförhållanden träffar man dem alltid hos samma personer, der de utveckla sina allra bästa krafter för det allra sämsta sällskap. Jag kände en gång en åsna — till utseendet, ty tala med hvarandra, gjorde vi icke — som bodde på Burreysidan af London-bridge. Denna åsna hade för vana att gå och drifva, då man icke för ögonblicket behöfde henne. Jag har mött henne