Aftonbladet – 29 december 1864, sida 3

Det är isynnerhet i Frankrike som dett officiella skrymteri mest sticker af. I d andra länderna, der civilisationen mindr gått framåt och dumbeten följaktligen gr pit mera vidsträckt omkring sig, och hvare: denna dumhet, denna känslolösa dvala ir tager trons plats, i Österrike, Baiern oc Spanien t. ex., är en u, priktig illusion är nu mer eller mindre möjlig. Män med de högsta rang äro der stundom lika skamlig okunniga. Men i Frankrike, Voltaires oc encyklopedins fädernesland, efter den stor revolutionen, med hela denna kritiska, in gripande litteratur, som framkallat de båd följande revolutionerna -— i Frankrike, de det officiella sinnet är ateistiskt, gäckand Gud och djefvulen och icke troende på nå gonting annat än sunda förnuftet, och der e hvar känner den klerikala dygdens värd och syfte, kan man icke utan djup vämjels höra intelligenta och kunniga män tala me denna låtsade aktning om kyrkans och påt vens helighet. Men det är med mogen öf verläggning: den religiösa fiktionen skal tjena till stödjepunkt åt den politiska mak ten. Detta är ändamålet och hufvudsaken till och med i det af Napoleon I med pål ven afslutna konkordatet. Sedan revolutio nen dödat katolicismen såsom uppriktig och fri tro, har men velat återuppväcka den så som eit politiskt redskap i det vidsträckte centralisationssystem, hvari alla det offent liga och enskilda lifvets företeelser absor beras af statens alltför stora makt. Häri genom har för den katolska kyrkan i Frank. rike uppstått en ny och alldeles egen ställ. ning, hvilken till och med har någon likhe med den, som den ortodoxa grekiska kyrkan intager i Ryssland. Man tyckes bevilja henne främsta platsen vid alla högtidliga tillfällen, hon åtnjuter aktning och är till och med privilegierad i förhållande till alla andra trosläror, hon skyddas mäktigt af staten, men med vilkor att tjena och lyda honom och att inför honom blott bibehälla skenet af frihet. Detär utomordentligt obebagligt och förödmjukande för en kyrka, som, troende sig kallad att stifta lagar och van att befalla, blott med otålighet fördrafer detta förmynderskap och beskydd, samt ångt ifrån att vara staten tacksam för så mycken omvårdnad, afskyr honom och är hans naturliga och afsvurna fiende. Det är icke ett tillstånd i kennes smak. Han har utgått ur revelutionen, det vet kyrkan, och ehuru han ger sig min af att vara rättrogen, skall det aldrig lyckus honom att bedraga kyrkan, som i honom ser en visserligen otrogen och otacksam, men likvisst naturlig son af revolutionen. Hon skulle gerna vilja omstörta honom: och ersätta honom med ett tillstånd efter hennes ider, men hon vågar ej detta. Och hon vågar det ej derföre, att hon mycket väl vet, ait när detta tillständ en gång väl är öfverändakastadt, skall kyrkan sjelf, som endast genom konstgjorda band är bunden vid Frankrike, i samma ögonblick förevinna från den frakska jorden, och icke allenast från den franska jorden, utan från hela Europa. Ty den stat som nu är rådande i Frankrike, är den ornämsta damm, som reaktionen sätter :mot revolutionen, och när denna damm ;n gång väl är förstörd, skall revolutio en segra i Furopa Men revolutionens riumf är den katolska och romerska kyrsans död, ja är alla kyrkors död. Detta ir skälet, hvarför de protestantiska kyr sorna och äfven den ortodoxt grekiska, ehuru de afsky den katolska kyrkan, likväl öra och skola göra sitt bästa att upprättvålla henne, och detta är skälet hvarför len katolska kyrkan, eburu hon af hela in själ afskyr den nu i Fronkrike införda taten. gör och skall göra sitt bästa att pprätthälla honom, Hon är nödtvunget tilltven honom, emedan hon betraktar hoom såsom ett omdt, somj är absolut nödrändigt för hennes sjelfbevarelse och egen välfärd. Men oaktadt hon understöder onom, lyckas det henne aldrig att helt ch hållet lägga band på och dölja det låliga lynne och den ovilja, hvaraf hon ntages mot honom, och så ofta hon tror ig kunna göra det, utan alltför stor fara ör sig sjelf och staten, skall hon icke unjerlåta att kompromettera och motarbeta ionom samt spela honom alla möjliga troösa puts, alltid sökande att underkasta wonom sina särskilda sylten, så framt de cke öfverensstämma med statens egna inressen. Staten å sin sida kan ej undvara yrkan, men misstror henne äfven, ty han et sig vara afskydd af henne och inser tt om han skulle låta föra sig i ledband f henne, vore han förlorad. Den nuva-: ande staten i Frankrike är en dubbel afäilling, afiälling från kyrkan, hvars son an roar sig med att skrymtsamt kalla sig, ch likaledes affälling från revolutionen, om i sjelfva verket är hans mor, men en fvergifven och förrådd mor. I denna ubbla falska ställning spelar han förtrycets spel med båda, och tussar dem månen gang mot hvarandra, för att parslysea den ena genom den andra, (Forts. följer.) Eref från Grekland. (Från en landsman.)