den underrättelse att Emelie hade anlag fö! lungsot. Fru Helling var visserligen icke ett praktexemplar af moderlig ömhet; hor I skulle måhända hellre sett Emelie i grafven. och ett af hennes andra barn, hvilka allt varit söner, i stället lifslefvande. Det låg den goda fruns natur att hysa varmare sym. j patier för mankönet. En son hade dess. Jutom kunnat föra sin vackra ungdomligs fru mamma ut i verlden, ännu på gamle dagar; en flicka måste mamma i stället föra an och låta eklipsera sig af. Utan att vara elaka äro vi dock öfvertygade att fru Helling icke blifvit så fort mält på verlden om hon än baft en trettioårig son, som nu, då hon hade en sjuttonårig dotter. Oaktadt allt detta, älskade hon denna dotter, det vill säga så mycket hon förmådde, och mer vore oförnuftigt att begära. Det var fasligt hvad du ser blek oeh glåmig ut i afton, fullföljde fru Helling i en ton, som väl skulle vara bekymrad, men som i stället fick en stark anstrykning af missnöje. Kanske du hellre vill fara till Montpellier eller Nizza samt tillbringa vintern i Paris? Det står dig fritt; då kan du följa med friherrinnans svägerska; hon ämnar göra den turen med sin dotter. Goda mamma!4t Emelie, öfverraskad och rörd öfver detta modrens ovanliga deltagande, fattade och tryckte med värma hennes hand. CAj, barn lilla.! Det var fasligt hvad du är hårdhändt. Fru Helling betraktade med långi mera medlidande sin lilla hvita fylliga hand, än någonsin den bleka, aftynande dottern. Du kan tänka på mitt sista förslag så länge. Det är ingen brådska. Men, jag tror det tutar tiv i Maria? Vill du vara god och ringa.t